Det har i år gått 95 år sedan förbudstiden inleddes i Finland. Från 1919 till 1932 rådde totalförbud mot försäljning och användning av rusdrycker. Det ledde till en aldrig tidigare skådad spritsmuggling in i landet, bland annat i Östnyland. Keth Strömdahl har samlat in historier om spritsmugglingen där, och ger nu ut dem i bokform. Hon vet att smugglingen förekom så gott som överallt.
- Det här var vardag på den tiden. Inte bara i Östnyland, utan alla gjorde det, längs med hela kusten.
Mer eller mindre alla som hade något flytetyg deltog i verksamheten, säger Strömdahl. Man tog sig ut till de estniska, polska och tyska spritskutorna som låg ute på internationellt vatten, och bunkrade sprit så mycket man kunde. Väl tillbaka i land fanns komplicerade logistiska system för hur man transporterade spriten vidare. Man använde häst, motorcykel, bil - eller gick till fots.
- Här i Lovisa finns upptrampade stigar som användes för sprittransporter. Man packade in sprittunnorna i potatissäckar som man hängde på magen och på ryggen, och kånkade iväg med dem in mot landet.
Stora vinster eller bröd på bordet
I sin bok "Vilda Östern är ej som förut" är det just smugglingen som en del av vardagen Strömdahl vill lyfta fram. Det har berättats många hjältehistorier om spritsmugglingen, ofta med smugglarkungen Algoth Niska i huvudrollen. Hela förbudstiden omges ofta av ett romantiskt skimmer - men för vanligt folk handlade det om ett vardagsgöra. I bakgrunden låg ofta fattigdom, och smugglingen var helt enkelt ett sätt att tjäna pengar och skaffa bröd på bordet - en biinkomst.
- Visst gjorde endel också stora vinster på smugglandet. En fiskare som gjorde en lyckad färd ut till spritskutorna kunde tjäna upp till en årslön på en enda "keikka". Så man förstår ju att det var lockande.
Faror och risker
Samtidigt var verksamheten också förknippad med endel faror.
- Definitivt. Det fanns människor som dog, som drunknade eller gick ner sig i isen. Men endel blev också offer för våldsdåd - det finns dokumenterat.
Och så fanns ju risken att åka fast. För dem som gjorde det väntade en vistelse i fängelset på Skatudden i Helsingfors, och en diet på vatten och bröd. Tullen och polisen försökte övervaka verksamheten bäst de kunde, men lyckades inte alltid så väl. Eventuellt var övervakningen inte alltid helt helhjärtad.
- Smugglarna låg alltid lite före tullarna, eller lyckades lite bättre. Men det finns ju också möjligheten att de samarbetade med smugglarna och såg mellan fingrarna. Alla ville ju ha sprit...
Smugglingen fortfarande en känslig fråga
För sin bok har Keth Strömdahl intervjuat äldre östnylänningar, de flesta barn till smugglare eller tullare. Att berätta om familjens smugglarbakgrund har ändå inte varit det lättaste för de inblandade. Många har hållit inne med sina historier in i det sista, och alla intervjuade i boken är anonyma. Frågan är uppenbarligen fortfarande känslig.
Smugglingen var ju olaglig, och Strömdahl säger att hon förstår att det kanske inte är så trevligt att avslöja att ens mamma eller pappa sysslade med det. Men samtidigt handlar det alltså om gamla människor, folk som var barn på 1920- och 30-talen. Och till sist har nånting ändå fått dem att dela med sig av sina historier.
- Det är som om de ville bikta sig innan de dör, och föra historierna vidare. I det skedet av livet är det inte längre nån skam, utan det handlar bara om de här historierna som ska få komma upp till ytan.