Den här våren turnerar Unga Teatern runtom i de finlandssvenska daghemmen och skolorna med en föreställning som baserar sig på den klassiska folksagan om ”Lilla Rödluvan”. I förhandsinformationen beskrivs föreställningen som ”en trygg version för de minsta”.
När jag såg föreställningen tillsammans med ett fyrtiotal dagisbarn från Ingå hade blandade känslor – och det handlar nog i första hand om att man som vuxen läser in skikt i de här gamla folksagorna som barn, och i det här fallet då mycket små barn, antagligen inte uppfattar på samma sätt.
Historien om Rödluvan finns i ett flertal versioner – den äldsta nedtecknade av dem hittar man i en sagosamling som sammanställdes av den franske författaren Charles Perrault år 1697 (”Le Petit Chaperon rouge” (Den lilla rödluvan) i Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités, på svenska ”Berättelser eller sagor ur det förflutna, med moraliteter”).
Berättelsen handlar som bekant om en liten flicka med röd mössa/hätta som modern skickar för att hälsa på mormoder som ligger sjuk i sin stuga ute i skogen. Rödluvan har med sig en korg med läckerheter som ska göra mormodern kry igen.
Modern förmanar Rödluvan att gå raka vägen hem till mormodern och att inte prata med folk som hon inte känner. I skogen stöter hon på den listiga vargen som lyckas övertala henne att avslöja var mormodern bor, och medan Rödluvan plockar en bukett blommor på skogsängen beger sig vargen till mormoderns hus där han slukar den närsynta gamla gumman med hull och hår. Iklädd mormoderns kläder lägger sig vargen i sängen för att invänta Rödluvan.
I Perraults version lägger sig sedan Rödluvan i mormoderns säng med den påföljden att vargen slukar också henne – ridå! I Perraults historia är det med andra ord vargen som går segrande ur berättelsen.
När Bröderna Grimm år 1812 publicerade sin version av sagan i första bandet av samlingen ”Kinder- und Hausmärchen” gjorde de om slutet så att Rödluvan ställer sig vid mormoderns säng när hon kommer in i stugan. Rödluvan blir visserligen förvånad över mormoderns nya håriga och grova utseende, men hon känner inte igen vargen som strax slukar också henne.
Både Rödluvan och mormodern räddas av en jägare som råkar ha vägarna förbi: jägaren sprättar upp vargens mage och befriar dem ur vargens buk som han sedan fyller med sten och syr ihop. Därmed är vargens saga all.
Saga som bäddar för många tolkningar
Sagan om Rödluvan har givetvis tolkats på många sätt – den vanligaste tolkningen går ut på att vargen gestaltar den sexuellt virila mannen och att Rödluva är en ung mö som s.a.s. nyss slagit ut i blom, den röda hättan symboliserar härmed menstruationen.
En avsikt med sagan har varit att göra framför allt unga flickor uppmärksamma på de faror som lurar bakom hörnet – män med tvivelaktiga avsikter.
Charles Perrault avslutar också sin historia om Rödluvan med följande sensmoral:
”Barn, särskilt väluppfostrade vackra flickor, ska aldrig tala med främlingar ty de kan i sådana fall råka ut för att bli middagsmat för en varg. Jag säger varg, men det finns olika slags vargar. Det finns de som följer efter den charmanta, lugna, artiga, ödmjuka, trevliga och hjärtliga sortens flickor till deras hem eller på gatorna. Och tyvärr är det dessa vargar som är farligast av alla.”
Under århundradenas lopp har sagan om Rödluvan genomgått olika omstruktureringar och finjusteringar – en del författare har gallrat i våldsscenerna och andra i avsnitten med sexuell underton.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skildras Rödluvan trots allt som en naiv och lättlurad flicka som räddas av den rådiga och modiga jägaren.
Först i mitten av 1900-talet stiger en annan Rödluva fram: den amerikanska författaren James Thurber låter t.ex. Rödluvan dra revolver och skjuta vargen (The Girl and the Wolf, 1939) och efter andra världskriget dök den ena kaxiga Rödluvan efter den andra upp – nu hade Rödluvan förvandlats till en självständig och rättrådig tjej fullt kapabel att ta hand om sig själv.
I den finlandssvenska litteraturen har vi också Märta Tikkanens självbiografiska roman Rödluvan som handlar om Rödluvans komplicerade berg-och-dalbane-äktenskap med Vargen.
Ett muntert grepp i Unga teaterns iscensättning
Unga teaterns turnépjäs faller tillbaka på Bröderna Grimms berättelse, och eftersom föreställningen är avsedd för också mycket unga åskådare har regissören Christian Lindroos strävat efter ett lättsamt grepp: den muntra musiken (signerad Pasi Hiihtola) driver handlingen framåt och ger sken av att allt det hemska som händer på scen egentligen inte är så farligt.
Det finns ett uns av verfermdungseffekt inbakat i uppsättningen och i tilltalet som låter åskådarna förstå att det hela snarast är på skoj, att det är en rolig katt-och-råtta-lek som Rödluvan, mormor och vargen håller på med.
Ylva Edlund gör trippla roller som mor, mormor och jägare – förvandlingsnummer som löper galant och geschwint.
Tinja Sabel gör en chosefri Rödluva som trots moderns varningar ringande i öronen låter sig vilseledas och bländas av den charmiga vargen som gestaltas av en förhållandevis skrämmande och reslig Mika Fagerudd i slokhatt och slängkappa.
Janne Siltavuoris scenografi är infallsrik i all sin enkelhet och bjuder också på en del magiska tricks som när Rödluvan och mormor ska försvinna ner i vargens buk och kort därefter återuppstå – omtumlade men oskadda.
Historien om flickan som inte bara dansar med vargen, utan som de facto blir uppäten av vargen, kan te sig rätt skrämmande och obegripligt grym – frågan är också om alltför små barn kan ta till sig den underliggande moraliteten i sagan utan vägledning av en vuxen.
Jag skulle rekommendera att i synnerhet de yngre dagisbarnen får sig en dos Rödluvan innan de ser föreställningen, och (med risk för att bli stämplad som moralist) skulle jag kanske sätta en nedre åldersgräns vid 4-5 år för föreställningen.