Tammerfors är en kulturstad med stort K. Pia-Maria Lehtola blickar tillbaka på minnen från sin tid i staden och berättar varför Tammerfors har blivit snäppet vassare än Helsingfors.
Jag bodde i Tammerfors ett par år, skrev studenten från Svenska Samskolan i Tammerfors. På somrarna sålde jag damkläder på ett varuhus mitt i stan. Där fick jag höra av en mycket gammal dam med käpp, att jag ännu kommer att dö som kommerseråd. Det får mig fortfarande att le.
Jag älskade att gå över bron på Tavastvägen, med Wäinö Altonens jätteskulpturer vid min sida. Det kändes tryggt, att ha atletiska gudar och kurviga gudinnor av sten, som ledsagare vid den brusande forsen.
Jag har aldrig haft så roligt som på diskoteken i Tammerfors. Jag fick ofta höra att ”Onks noin tummaa Tampereella?”, jag såg tydligen exotisk ut i Tammerforsarnas ögon.
Tammerfors i tiden / ur tiden
Tack vare mitt jobb på Kollektivet, så fick jag nu en chans att göra ett helt avsnitt från Tammerfors! I dag är staden en kulturstad med stort K. Från att ha varit en livlig teaterstad, har staden vid forsen nu blivit en musei- och modesta, snäppet vassare än Helsingfors.
Andy Warhol och Afrodite är nu i stan. Presidentfruns fiskskinnsväskor skapas av Tammerforsdesignern Sirpa Kalliola och Dead Birds & Lionheart gör lyriska kläder för djärva personer. Tammerfors är i tiden. Tammerfors är också ur tiden. Här har människorna ännu en lång blick, ett långsamt tal och en varm närvaro, som utrotats från många andra städer i Finland.
När jag besöker den över 100 år gamla Saluhallen, som ser lite Parisisk ut, som från Èmile Zolas Hallarna, blir jag rörd. Jag blir bemött av en riktig genuin värme av försäljaren när jag köper karelska piroger, som ser ut som härliga konstverk. Tur att det ännu finns varma människor. Samma känsla har jag upplevt senast i Dalarna. Världen håller inte på att gå under, man kan inte utrota det mänskliga goda.
Titta på Kollektivet från Tammerfors och hitta tillbaka till människan i dig själv, om du skulle ha råkat tappa henne …