Glöm det du sjungit om att gubben Noak var en hedersman, glöm bilden av den snälla farbrodern som räddar alla djuren med på en båt – i Darren Aronofskys film Noah möter vi en galen ekofascist.
Det är tidernas begynnelse, inte alls så länge sedan mänskan fördrevs från Paradiset men redan nu har man lyckats förstöra naturen. Där mänskan dragit fram har man grävt upp och bränt ner och dessutom börjat slåss mot varandra.
Noa (Russel Crowe) och hans familj har dragit sig undan, de lever ett med naturen och i en nästan total avskildhet i ett kargt och öde landskap (filmen är inspelad på Island).
Noa har syndafallet i färskt minne och när han börjar få underliga syner eller uppenbarelser blir han orolig. Han ser enormt lidande och mycket vatten. Men vad betyder de här bilderna egentligen? Enligt Noa är det Skaparen som talar till honom, Skaparen som meddelar att en syndaflod skall komma och att Noa skall bygga en ark för alla djuren och för hans egen familj.
I filmen talar man konsekvent om Skaparen, inte om Gud, kanske för att markera att berättelsen om Noa är central i flere olika religioner, både kristendomen, judendomen och islam.
Att Skaparen enbart talar till Noa i bilder och visioner får åskådare också att börja fundera över vad det är som Noa egentligen ser. Är det verkligen Skaparen som talar? Eller är det kanske Noa som drömmer eller hallucinerar? Osäkerheten börjar gry.
Noa är i alla fall säker på sin sak och sätter igång med att bygga sin enorma ark. Hjälp får han av fallna änglar, enorma sex-armade varelser som ser ut som Transformers-leksaker täckta av sten och lava. När sedan alla djur börjar samlas och äntra arken dyker även mänskor upp.
Mänskorna leds av Tubal-Cain (Ray Winstone) en ättling till Kain brodermördaren, en man som är beredd att offra allt för att komma ombord på arken. Tubal-Cain hånar också Noa, ”du yrar om Skaparen, men han har vänt oss ryggen, han struntar i oss”. Och där har faktiskt Tubal-Cain och Noa nåt gemensamt, för båda två lider av att Skaparen inte talar till dem. De har ingen gudomlig kontakt, de ser bara ett mörker och en hopplöshet som breder ut sig. De anar att slutet skall komma och nu gäller det att överleva.
Det är också här som vi kan glömma bilden av Noa som den sympatiska farbrodern och hedersmannen. För nu blir det allt tydligare att Noa är en galen ekofascist. För honom är det nämligen ingen omöjlig tanke att hela mänskosläktet skall gå under med syndafloden.
Här behövs säkert ingen varning om vad som komma skall, de flesta känner till den här berättelsen. Visst kommer syndafloden, den väller dånande fram, vattnet sprutar från alla håll och kanter och dränker den syndfulla jorden. Men den verkliga fördjupningen i filmen sker efter syndafloden, när undergången är ett faktum och arken med Noa, hans familj och alla djuren guppar omkring på vågorna.
Berättelsen om Noa är bara ett par kapitel i Första Moseboken i Gamla testamentet men innehåller desto mer drama. Berättelsen om syndafloden är dessutom en urgammal myt som man hittar i en mängd olika kulturer.
När regissören Darren Aronofsky (Requiem for a dream, The Wrestler, Black Swan) tar sig an berättelsen om Noa blir det en berättelse där allting är stort och tungt och farligt och hemskt – eller så kunde man beskriva det med ett ord, episkt.
Det är överdrivet och rörigt och galet och otroligt fascinerande.