Från en balkong i Helsingfors tackar Max Bremer för ett pris som ”kan hjälpa en att tro på det egna görandet”. Och i Hangö bjuder Teaterträffens slutspurt också på en resa in i teaterkonstens möjligheter när krafterna bakom Projekt Schimmelpfennig trollar fram en lekfullt allvarlig helhet av Den gyllene draken.
”Det är så spännande att se tredje generationens teaterträffare leda festivalen vidare”, konstaterar första festivalgenerationens Antonia Ringbom när hon under slutfesten sammanfattar veckoslutet.
Och så är det ju. När Hangö teaterträff är inne på sitt 22a år, är det självklart att nya krafter stiger in.
Det är förstås alltid riskabelt med generationsbyten, men ingenting talar för att man inte skulle kunna sova tryggt. Festivalen verkar ligga i trygga händer.
Några stunder efter Antonia, stiger årets Antoniapris-jury (baserad på teaterproducenter) under ledning av Anki Hellberg-Sågfors upp på scenen och utnämner Teater Venus till årets vinnare, för projektet Drömtid.
Juryn kallar projektet för ”en resa in i din egen historia, ett möte med förfäder och demoner och en magisk färd med teaterns och ritualens medel. Teater Venus gör publiken delaktig i föreställningen på ett mycket konkret sätt. Genom att överföra transmaskritualer från Benin till nordiska förfäder, lyckas föreställningen ge en fullständigt ny, visuellt imponerande upplevelse som ändå känns bekant och förankrad i tid och rum”.
När jag strax efter prisutdelningen ringer upp Max Bremer konstaterar han förstås att ”det känns fint, på alla sätt”, också att höra att man lyckats beröra ”människor på ett personligt plan, människor som kunde låta sig beröras av sitt eget liv”.
Kompad av Åsa Nybo vill Max också rikta ett tack till ”publiken som ville komma och kasta sig in i vår grej”.
Och vad betyder ett pris som det här?
- Ja i alla fall kan det betyda att man får tro på det egna görandet, tro för framtiden, och en känsla av att kunna vara... nöjd.
+++
En höjdpunkt för lördagskvällen var det såkallade Projekt Schimmelpfennig (se också förra Hangö-artikeln).
Ta en (i Finland okänd) internationellt välkänd dramatiker, arrangera läsningar av flera pjäser under höst och vår, välj en pjäs, samla tre regissörer och tre ensembler á fem personer, dela texten på tre, dela ut den, och ge ensemblerna knappa tio timmar tid att trolla fram en föreställning.
Min personliga oro inför kvällen var att fjolårets succé Projekt Jelinek hade lagt ribban för högt, att man nu hade jagat upp förväntningar som var omöjliga att fylla.
Ingen risk.
Det var klokt att byta koncept från i fjol.
Den gången fick fyra grupper ett och samma textavsnitt. I år kunde man som publik få en helhetsbild av pjäsen; Den gyllene draken, en fascinerande historia kring illegal invandring, globalisering och människomissbruk, ett genialt pjäsbygge, en berättelse som vågar vara komisk men aldrig blundar för det tragiska.
Det var fint också i de tre ensemblernas uppspel. När tiden är så kort går det lätt så att uttrycket kantrar mot det komiska eller det tragiska, men i går var balansen fin. Jag imponerades av hur man tillät sig att vara lekfull, vågade lita på teaterns möjligheter, vågade ta ut svängarna, vågade lita på de egna idéerna. Som om, vi har inte tid att bromsa nu och tänka efter och idka självcensur, vi har så litet tid nu att det bara är att köra.
Visst, det kan också bli väldigt fel. Men igår låg stjärnorna rätt. Och jag kan både skratta stort och tvingas hålla andan för de fruktansvärt sorgliga öden som texten på ett så genialt sätt knyter ihop.
I publiken är det omöjligt att inte imponeras över att man fått ihop sådana helheter på så kort tid, med en hel rad suveräna enskilda skådespelarprestationer som skulle vara värda att gå igenom en för en.
Vau.
Och när jag lämnar salongen tänker jag, det här lyckades osannolikt nog ännu bättre än i fjol.
Och Projekten lär fortsätta. Spännande.
+++
När den stora tyska teatertidskriften Theater Heute för ett par år sedan valde Årets pjäs, föll valet just på Den gyllene draken. Då intervjuades Schimmelpfennig i TH.
Startpunkten för honom, berättar han i intervjun, var en advokatvän som föreslog temat Illegal invandring. Men S. ansåg att problematiken var för komplex för en scenisk ram, och ”jag kunde aldrig tänka mig en slags dokumentär ram för temat, det kan film och tv så mycket bättre”.
När svenska Riksteatern sedan gjorde en pjäsbeställning, bestämde sig S. i alla fall för att utveckla just det temat för just dem, och kom fram till att han måste lämna naturalismen och söka en annan form.
Det hela slutade med att Riksteatern, som tydligen hade hoppats på en naturalistisk pjäs, tackade nej och istället valde en äldre pjäs av S. (Auf der Greifswalder Strasse, som under namnet 24 timmar Berlin också gästspelade under Tammerfors teaterfestival). Men Den gyllene draken fick istället ett liv i Tyskland. När den tänkta regissören Jürgen Gosch avled i cancer, gjorde S. själv istället sin regidebut – och pjäsen valdes till årets pjäs.
+++
Under diskussionen efter föreställningen igår, ställdes frågan varför man i Finland inte verkar hitta den tyska samtidsdramatiken.
Det är ju inte helt sant. Visst har Schimmelpfennig, von Mayenburg, Pollesch, Richter, Loher, Walser, Bukowski spelats sedan millennieskiftet, men det handlar om enskilda uppsättningar, och förutom Loher också om rätt gamla projekt. Någon tysk linje kan man minsann inte tala om.
En av gårdagens regissörer, Ville Sandqvist, spekulerade kring att man på finskt håll är självförsörjande när det gäller ny dramatik, att man därför inte behöver söka utomlands.
Det är sannolikt en delorsak.
Samtidigt kunde man tänka sig att dagens Berlinboom ändå skulle hämta med sig ett speciellt intresse för det tyska.
Själv tänker jag att det är andra konstformer än teatern som låter sig influeras av det tyska just nu.
Visst finns det också på teaterfältet folk som sneglar ditåt, men den finländska ”teaterintelligentian” (Kristian Smeds & co) sneglar istället sydost, Baltikum, Ryssland. Där finns Tyskland inte på kartan på samma sätt som hos den rikssvenska ”teaterintelligentian” där en bunt regissörer gräver och gräver i det tyska teaterlandskapet.
Det kunde man nog göra också i Finland. Tysk samtidsdramatik känns som Europas intressantaste idag, till och med i jämförelse med England.
Att man då på finlandssvenskt håll (som förutom Viirus färska Dea Loher-produktion aldrig spelar tyskt) trollar fram något som Projekt Schimmelpfennig, det är stort.
Om det sedan leder nånvart, är en annan fråga.
+++
Några timmar kvar av Hangö Teaterträff.
Och solen skiner fortfarande.
Adjö, och bis später.