I vårens storproduktion på Helsingfors stadsteater svingar hjälten i lian över scenen. I likhet med filmen är Disneymusikalen Tarzan en light-version av Edgar Rice Burroughs Tarzan, apornas son men värmen och spelglädjen i stadsteaterns uppsättning övertygar. För regin står Kari Rentola.
Låt mig nu säga det genast - som musikal är Tarzan inget storverk. Phil Collins musik rinner av lyssnaren som såpa i regn och David Henry Hwangs manus undviker sorgfälligt allt som kan tänkas skava ens lite men det oaktat har stadsteatern skapat en familjeteaterföreställning som fungerar riktigt bra från cirka sex år uppåt. Helsingfors stadsteaters Tarzan är som Svenska Teaterns Djungelboken i ett fem nummer större format. Likheterna är många också i originalberättelserna men framför allt i de två scenversionerna där frågor kring samhörighet, utanförskap, rädslan för det okända och civilisationskritik stiger fram som centrala teman.
I Kari Rentolas regi är resultatet en saga där alla stråk träder fram mycket tydligt och varje gestalt har en bärande funktion att förvalta, från den gränslösa moderskärleken i Sanna Majuris känsliga tolkning av aphonan Kala till den kategoriska misstron mot människosläktet i Panu Vauhkonens myndigt rytande flockäldste Kerchak. Fint fungerar också gestaltningen av Tarzans egen utveckling i Luka Haikonens och Jon-Jon Geitels tolkningar. Den tioåriga Haikonen fångar säkert barnets rättframma oskuld som i Geitels tolkning sömlöst övergår i ynglingens förvirring över sin egen identitet och de olika världar och känslor han upptäcker inom sig vid mötet med sina egna artfränder, den betagande Jane Porter och hennes far.
För barnpubliken är det här en spännande story där värmen och humorn ofta bryter udden av det mest skrämmande. T.o.m. när sinnebilden för den samvetslöst exploaterande vite mannen gör entré i Kari Mattilas gestaltning av en genomfalsk djungelguide låter ironin i tolkningen oss ana att den här ondskan nog får vad den förtjänar till sist. Men Tarzan är underhållande också för oss som inte längre följer turerna med andlös spänning. Konceptet må vara förutsägbart men greppet är avväpnande. Här prioriteras värmen och den goda publikkontakten framför slipad men opersonlig virtuositet. Marjo Kuusela och Oula Kitti står för koreografin som rymmer allt från dansande jätteblommor till akrobatiska uppvisningar men jag tror att många av oss framförallt kommer att minnas djurgestalternas träffsäkert fångade kroppsspråk. Man behöver t.ex. bara kasta en blick på Panu Vauhkonens gumptungt vaggande bakdel för att fatta att Kerchak är kung i den här flocken.
Stadsteaterns Tarzan är ofta visuellt anslående utan att för den skull vara något väldigt artificiellt scenspektakel. Vi ser precis hur allt görs, hur den samlade ensemblen där på scenen skapar illusionerna och stämningarna. Och det är egentligen det bästa man kan ge en barnpublik, insikten att all magi inte kommer från band eller burk. Ibland räcker det med en välfångad rumprörelse.