Clik here to view.
Den som mot förmodan letar efter ett foto av mig från åldern 3 månader till 17 år eller så får förbereda sig på en besvikelse. Jag brände upp största delen av dem för länge sedan, i ett utbrott av särskilt nattsvart självförakt och tonårsangst.
Just på grund av att jag har haft svårt med att se mig själv i ögonen på bild är jag glad för dagens fjortisar som tar selfies till lust och leda. Finns det förresten ännu någon som inte vet vad en selfie är? Googla det!
Men på allvar alltså: jag tror på den glada selfiens helande kraft. Det är vetenskapligt bevisat att den mänskliga kroppen är kapabel till förbluffande nivåer av självsuggestion. Är du dyster och ledsen; tvinga dig själv att le varje gång du passerar en spegel. Din hjärna börjar till slut tro att du är glad på riktigt, och humöret stiger, sakta men säkert. Det här är ett bevisat faktum. Och jag kan intyga att det hjälper.
Och har du inte en spegel så har du säkert åtminstone ett Instagramkonto. Säg cheese och ta en selfie.
Någon glömde meddela hjärnan
Nu vet jag ju inte hur lång väg du har att klättra innan du ser solen, om du råkar vara i en grop. Jag var ganska djupt nere i något skede. Av olika orsaker. En av dem var det faktum att min kropp växte upp så fort att min hjärna inte alls hann med. Jag är snäppet över 200 centimeter i strumplästen, och den längden uppnådde jag alltså i ett rätt så tidigt skede.
Jag genomgick våldsamma tillväxtspurter som inte bara gjorde att jag stack upp från mängden (bokstavligen), det kunde också göra hela min klädgarderob oanvändbar över en natt. Jag gick ständigt omkring och skämdes, klädd i två storlekar för små kläder. Jag får fortfarande ångest av för spända skjortor. Stretch är ingenting för mig.
Men det svåraste var att självbilden som jag bar inom mig, den passade till slut inte alls ihop med fotografierna. Målbrottet anlände som en synnerligen ovälkommen gäst. Hakan började få skäggfjun men hjärnan stretade emot så gott den kunde. Mamma köpte en elektrisk rakapparat, men jag slog sönder den i protest. Utan att riktigt förstå varför. I stället smög jag skamset till badrummet om nätterna och rakade mig med gamla engångshyvlar som jag hittade någonstans och vanlig handtvål.
Mitt Peter Pan-komplex, min besynnerliga protest mot att växa upp, hade väl säkert också att göra med min undermedvetna bild av vuxenlivet. Målbrottet innebar en enkel biljett till en värld med familjegräl, våld, skilsmässa, gråt, brist på pengar och annat elände. Det handlade knappast om rädslan för att lämna barndomens trygga hamn: allt det där hade ju funnits i min barndom också, så kunde det verkligen bli värre? Hej: inte tänker man så logiskt när man är tolv eller tretton.
Selfies är okej så länge du är det
Men för att nu återknyta till det här med selfies. Det kan hända att ingen tar selfies sedan om några år när mina barn är i den åldern. Men om de gör det och gillar vad de ser, om de ler tillbaka åt sina självporträtt så då är ju allt gott och väl. Jag hoppas bara att jag på något sätt kan hjälpa dem att tolka det de ser. Att hjälpa dem förstå att det inte är så farligt om bilden inte är perfekt. Att det hör till saken att den förändras. Att den får se lite sur ut då och då, det gör ingenting.
Men framför allt: att bilden aldrig någonsin är så monstruös och hemsk som jag upplevde min egen då, för länge sedan, till den milda grad att jag måste bränna upp alla fotona.
Nå, dagens ungar kan ju i och för sig trycka på ”delete”, de behöver inte kasta iphonen i brasan. DET skulle bli lite väl dyrt.
Fast å andra sidan, smarttelefoner, det är en världslig sak, som Karlsson på taket skulle säga. I motsats till den där ömtåliga, dyrbara selfien som mina barn bär omkring inuti sig; måtte den alltid le tillbaka mot dem.
Om puberteten och förändrade kroppar i Familjeliv på lördag 22.3 kl.9:03 och måndag 24.3 kl.11:03 i Radio Vega.
Läs också: Flickor allt tidigare i puberteten