- Det finns en massa krav på att man som kvinna ska vilja gifta sig och man ska vilja ha barn, säger författaren Johanna Holmström.
För henne var det inte alls självklart, men hon säger att hon lät sig övertalas.
- Det var nog maken som ville ha familj mer än jag.
Idag är Johanna frånskild.
- Men mina erfarenheter blev i alla fall till roman, säger hon. Och så fick jag ju mina två döttrar…
Religion och kulturkrockar
Johanna Holmströms senaste bok, romanen Asfaltsänglar handlar om en finlandssvensk kvinna, Sarah, som har konverterat till islam och om Sarahs döttrar Samira och Leila som försöker hitta sig själva och slits mellan olika identiteter.
- Det finns nog mycket självupplevt i boken, berättar Johanna, som i tio år levde med en man från Algeriet.
I motsats till bokens huvudperson konverterade Johanna aldrig till islam, men under de sex år det tog att skriva romanen hann hon sätta sig in i religionen ganska grundligt, och hon insåg så småningom att mycket sådant som maken påstod att var religiösa påbud inte alls hade med religionen att göra, utan det var fråga om gammal patriarkalisk kultur.
Och under processens gång kom Johanna fram till att hon ville skilja sig.
Krav på anpassning
Johanna Holmström var 20 år gammal när hon träffade den man som hon kom att gifta sig med, och som är far till Inés och Jasmin.
I början var allt frid och fröjd, men så småningom förändrades relationen.
Johanna berättar att det är ganska vanligt att personer som flyttar till ett nytt land genomgår olika faser, att först är man jättepositiv och euforisk och nästan förälskad i det nya landet, men sen i något skede börja man fråga sig vad man egentligen gör där, man längtar till det egna landet, och blir mån om att inte förlora den egna kulturen.
Och det var väl nånting sådant som hände.
Hur mycket försökte då Johanna Holmström anpassa sig till makens kultur?
- Jag gick med på småsaker, som att ha maten färdig en viss tid, och jag såg till att ha hemmet prydligt – för det ansåg han att var kvinnans uppgift. Men det kom hela tiden nya krav på hurudan jag borde vara, och jag fick höra att jag aldrig skulle kunna bli en ”riktig kvinna”…
Efter att andra barnet föddes var mannen nästan aldrig hemma - han hade två jobb och så var han mycket ute med sina kompisar, och för ett par år sedan bröt sig Johanna ut ur äktenskapet.
- Jag hade inget annat val, för jag skulle inte ha stått ut en dag till! Förutom att jag ensam skulle ta hand om två barn så försökte jag hålla hushållet fläckfritt, och laga mat på bestämda tider åt en man som ändå inte kom hem och åt den… Jag var fullständigt utmattad.
Johanna Holmströms döttrar - Jasmin och InésJohanna Holmströms döttrar Yle/Ann-Sophie SandströmTrots att det inte var självklart för Johanna att hon skulle ha barn så är hon nog idag glad att hon har sina döttrar.
- Jag kan gå och vänta på mitt barnfria veckoslut, men sen när jag har varit utan dem några timmar så tycker jag att de kunde komma tillbaka. De är så roliga att umgås med!
Brist på jämställdhet också i vår egen kultur
Sen Johanna skilde sig har hon till sin stora förvåning noterat att många finlandssvenska par i hennes egen ålder, alltså 30+, inte alls är jämställda. Speciellt inte ifall de har barn.
- Papporna är ofta ute med sina vänner medan mammorna är väldigt hemmabundna, och ursäkten brukar vara att ”barnet är ju så litet, och det är ju ändå mamman som känner barnet bäst”. Men det är ju klart att mamman känner barnet bäst om pappan aldrig befattar sig med det!
- Trots att det inte finns någon religion eller traditionell kultur att skylla på så ser det ändå ofta i praktiken ut som det gör i ett arabiskt hem.
Det här ser Johanna som ett osynligt förtryck som lätt går att vifta bort - för det är ju bara praktiskt att mamman är den som tar hand om barnen.
- Och när mannen sen nån enstaka gång är hemma med sina egna barn så tycker man att han är så jätteduktig när han ”hjälper till” och är barnvakt!
Johanna tror att många kvinnor stannar i sådana förhållanden för att de vill undvika gräl och stridigheter. På samma sätt som hon själv gjorde - tills hon bestämde sig för att hon inte längre vill leva på det sättet.
Johanna Holmström är nöjd med sin tillvaro idag, och hon njuter av att själv få bestämma över sitt liv.
- Jag kan inte längre tänka mig att ge upp ett uns av min personliga frihet i ett parförhållande. Det enda jag kan tänka mig är en fullständigt jämställd relation, och om det inte är möjligt så får det vara!
I Samtal om livet, som sänds en andra gång lördagen den 22.3 kl. 20.03, berättar Johanna Holmström också om sin uppväxt i Sibbo, då hon var en vild pojkflicka som levde och lekte i skogen, samt om sina tidiga författardrömmar och om sitt skrivande.
Redaktör: Ann-Sophie Sandström
Programmets webbversion, utan musik, hittar man här!