För ett tag sedan besökte jag Skansen med en 12-, en 9- och en 4-åring . På Lill-Skansen bland alla söta minidjur satt jag och funderade på barnuppfostran.
Det talas ofta om att barn måste få kärlek och gränser. Och av någon orsak koncentrerar man sig alltid på gränserna. Föräldrar nuförtiden lär inte kunna sätta gränser. Men stämmer det? På Lill-Skansen såg jag nästan bara gränser. Över allt kämpade föräldrar med sina barn. Barnen ville inte komma in, inte ut, de vill inte ha mössa och vantar. Smockan, den bildliga, ligger i luften hela tiden då barn och vuxna kämpar. Man håller hårt i sina barn och rycker dem i armen. Man knuffar dem hårdhänt. Man hotar att lämna dem, att mamma blir ledsen. Tröttheten och sorgen trycker i bröstet. På både barn och föräldrar.
Laban är ut i Hangö Screenshot ur Jag, Laban 1978Så var det för mig också. Jag minns min skräck när min förstfödda son kom hem, prematurbaby efter en månad på sjukhus: Hjälp jag kan ju förstöra det här barnet totalt! Ett så stort ansvar hade jag aldrig förut haft. Jag minns hårda knuffar när han blev lite större och vi båda var hungriga och trötta. Aldrig blir man så arg som på ungar som inte LYDER. Men det är väl klart att barn inte lyder. Det är ju deras enda sätt att säga ifrån.
I barnprogrammet Laban från 1978 beskrivs starkt hur det är att vara barn. Om barnets maktlösa ilska, och hur reglerna ser annorlunda ut för barn och vuxna. Och om hur man löser gräl och bråk.
Pappa är en hustyrannMarias pappa terroriserar alla vid matbordet Screenshot, Yle bildband 1979
Vissa har den uppfattningen att sjuttiotalet lade grunden för en slapp fri uppfostran. Att man skulle se familjen som en demokrati. Barnen skulle få rättigheter, men också förstå sina föräldrar. I programmet Vuxna är också människor behandlas en pappa som beter sig som en hustyrann.
Doris Lessing skriver i första delen av sin biografi Under my skin om hur det är att vara ett litet barn, att bli tvingad att göra något. Det är den boken hon diskuterar i Läslyckor. Med starka bilder av maktkampen mellan barn och föräldrar.
I A Ripple from the Storm (den tredje delen i bokserien Våldets barn) låter Lessing sin huvudperson Martha Quest lämna sitt barn. Martha är uppvaknad kommunist, och har förälskat sig i en annan man, och tänker att det kanske är bra för dottern att slippa de hemska band och problem som varje förälder för över till sina barn. Det är inte bara dåligt samvete, våld, sorg, gnäll om utseende. Nej det är också rasism, åsikter, inskränkthet. Senare förstår Martha att det inte är så. Hon har inte räddat sin dotter för att hon har lämnat henne. Tvärtom, förstås.
Hur skall man få barn att känna sig älskade och lära sig att älska sig själv? Barn är starka och klarar det mesta bara de får mat, famn och värme. Men vilka känslor blir kvar hos barnen? Petra Krantz Lindgren säger i sin uppfostringsbloggg: När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv.
Peter SandströmyleMakten finns alltid i förhållandet mellan barn och vuxna. Inte bara som våld och kroppsaga från 1960-talet. Författaren Peter Sandström har skrivit och talat om hur maktförhållanden övergår i våld i familjer. Och jag tycker hans böcker handlar om oss alla. Inte bara om "den där konstiga" som slår sina barn.
Jag är så glad över mina egna stora killar. De kan vara rasande, arga, hopplösa. Och jag kan bli totalt arg på dem. Men de är sig själv nu. Jag behöver inte mera försöka ändra dem eller försöka att inte påverka dem. De kan försvara sig. Tonårstiden lär vara hemsk, den väntar jag på nu, men just nu känner jag mig mest lättad över att pojkarna börjar vara stora. Nåja kanske de sedan ger ut en bok om en hurudan usel mamma jag varit. I stil med Anna Wahlgren vs Felicia Feldt?
Jag har inte sett curlande föräldrar som inte sätter gränser för att de är för snälla. Vad är curlandet egentligen? Vem curlar? Måste allt bara vara en maktkamp? Och varför måst barn klara av att allt genast? Varför får inte en sjuåring sova i sina föräldrars säng? Eller en tolvåring vilja ha sin mamma med till tandläkaren?
Och min käpphäst: Folk säger att nordiska barn är ohyfsade och ouppfostrade. I så fall beror det väl snarare på att barn, i Finland åtminstone, inte ska ses eller höras. Om man blir påfräst varje gång man t.ex. talar i spårvagnen är det ganska logiskt att bli ohyfsad. Det är inte lätt att vara mamma eller pappa. Men det är faktiskt inte lätt att vara ett barn heller!
Jag gläder mig varje dag åt att jag är en 40-årig kvinna, inte en 8-årig flicka.