Det krävs en nyfiken själ för att känna igen en annan. Juha Hurme har gjort sig känd som en teaterman med omutligt scenspråk och vaken blick, hans tolkningar av den finska litteraturens klassiker t.ex. har präglats av insikter som gjort dem högst levande och aktuella också för en publik idag. När han nu gräver fram D.E.D. Europaeus ur historiens glömska är resultatet en sprudlande teaterlek med stram underton. Europaeus var obekväm för sin samtid, vilka tankar är obekväma idag?
David Emanuel Daniel Europaeus föddes 1820 och gjorde sin största insats på samma område som Elias Lönnrot, som språkforskare och insamlare av folkdiktning men han ägnade sig också åt mycket annat, hans vetenskapliga hunger var lika stor som hans idealism. Någon examen avlade han aldrig och hans okonventionella framtoning bidrog sannolikt också till att han sågs över axeln men det som framförallt låg Europaeus i fatet var att han så renodlat drevs av sin forskariver. Trots sitt brinnande intresse för det finska språket och kulturen var han inte intresserad av att delta i den finsk-nationella väckelsen och nationsbygget. Han upprörde i stället sin samtid med att bl.a. deklarera att människans rötter finns i Afrika och att en stor del av det som nu upphöjdes till genuint finskt i språk och kultur i själva verket var resultatet av lån och samverkan över sekler och nationsgränser. Och det låter ju inte så revolutionerande idag men i den finsk-nationella väckelsens agenda satt en frifräsare som Europaeus illa. Att han dessutom var både panteist och hängiven förespråkare för världsfred höjde knappast hans aktier.
På en scen tom sånär som på några stubbar och en antydd kåta vaknar Timo Tuominens Europaeus-gestalt till liv ackompanjerad av Petra Poutanen-Hurmes och Hanna Rajakangas pastischer på runosång . Mumlande stammar Tuominens Europaeus fram sina första ord innan han med skådespelarens bärande stämma förklarar att det nog var så här han egentligen talade men eftersom vi nu alla vet att vi är på teatern och att scenens Europaeus egentligen är en ren och skär fantasiskapelse så kan vi väl som publik också använda vår fantasi för att fylla i där det behövs…Varefter vi sugs in i Hurmes version av 1800-talets andliga klimat med en härligt anarkistisk, mycket fysisk estetik som rymmer allt från satir och hejdlösa nidporträtt till stunder av stillsam begrundan och djup tragik.
Tuominens Europaeus drar ut i världen som en ivrig hundvalp men förvandlas snabbt till en Don Quijote i väderkvarnarnas värld. Djurens välfärd, motionens betydelse för matsmältningen, världsfred, språkhistoria och folkdiktning , inget är för stort eller för litet för att fånga hans intresse. Men försöken att lugga slantar till expeditionsresor och projekt stupar ofta redan vid porten. Med blåvita brottartrikåer under frackrockarna målar Taisto Reimaluoto, Esa-Matti Long och Antti Pääkkönen fram det finska kulturlivets portvakter och nidporträtten är inte nådiga. August Ahlqvists beryktade sågning av Kivis Sju bröder t.ex. citeras njutningsfullt samtidigt som språklekaren Hurme försåtligt låter Kivi-citaten slå rot i belackarnas egna munnar.
I Europaeus når de framsyntas och fördomsfrias röst oss från dårhuset eller glömskan. Europaeus själv dog på ett sjukhus för medellösa i St Petersburg men med teaterskaparens frihet placerar Hurme ett senkommet erkännande av hans betydelse i den gamla kombattanten Elias Lönnrots mun. ”Vi stora pojkar kokade en laksoppa som vi matade i folket och du, Europaeus, var pepparn. Det är ingen som märker den, får man ett korn i munnen spottar man ut det och råkar man bita i ett svär man. Men utan peppar är soppan inte soppa.”
Det är ingen dålig upprättelse. Historien är en konstruktion som tål att synas i sömmarna om och om igen. Liksom samtiden.