Clik here to view.
De stora generationerna har vant sig vid att ta plats men vilken plats väntar dem i ett samhälle där ungdom är norm och åldrandet mest av allt framstår som en belastning för den offentliga sektorn? I komedin I sista minuten ger Carin Mannheimer röst åt tre åldrande väninnor som är beredda att ta fight för den tid de har kvar. För regin på Svenska Teatern står Maria Sid.
Trion Marianne, Annlouise och Solveig känner varandra sedan tidig ungdom och har delat det mesta, t.o.m. en och annan man. När de träffas är samtalstonen just så ärlig och rak den bara kan bli när ingen har hemligheter och alla vet sitt eget värde. Också sitt samhälleliga värde, vi rör oss i borgerskapets övre segment och de här kvinnorna är vana vid att ta för sig och ha full kontroll över sina liv. Men vad händer när minnet och krafterna inte längre är vad de varit?
Med inkännande blick skildrar Mannheimer konflikten mellan avtagande krafter och rädslan för att förlora sin integritet. Under de fårade blodhundsblickarna blottlägger hon själar som drivs av samma passionerade aptit på livet som förr, själar som vägrar att ta ut döden en enda minut i förskott. Smockan mot åldersrasismen dallrar i luften, dagens pensionärer låter sig inte fösas in i någon fålla där psalmsången och sticksömmen är de enda mentala och fysiska aktiviteterna.
Veronika Mattsson, Sue Lemström och Christina Indrenius-Zalewski gestaltar de gamla vännerna med en rättframhet och fränhet jag ofta saknat på de finlandssvenska scenerna. Samspelet fungerar och varje karaktär bärs upp av särdrag som dessutom ger skådespelarna chansen att spela med register vi kanske inte sett dem använda så ofta. Sue Lemström gör Solveig, den evigt unga romantikern med ett förflutet som poet, Christina Indrenius-Zalewski Annlouise som fastnat mellan väggarna med en make som inte ens hittar rätt i kylskåpet på egen hand och Veronika Mattsson den bitska Marianne, en f.d. journalist som med den skarpa tungans makt försöker hålla åldrandet stången. Och det är framförallt Mattsson som är den här uppsättningens nav, inte bara för att manuset gett henne mest att arbeta med utan också för att Mattsson så lyhört tar vara på alla nyanserna i Mariannes kamp med omständigheterna, låter oss känna i våra skinn precis hur svårt det är att ge avkall åtminstone på lite av sitt stolta oberoende utan att helt reduceras till spelknapp i händerna på dem som tror sig veta bäst vad gamla kärringar behöver.
Som helhet är I sista minuten emellertid ett besvärligt bygge och då handlar det inte i första hand om komedin som genre utan om balansen mellan de olika elementen. Mannheimer är en folkkär dramatiker, sanningarna och insikterna som formuleras saknar inte polemisk udd men beskan är noga utmätt: aldrig så mycket att publiken skulle förlora lusten att hänga med i ett gapskratt i följande scen. Men i det greppet ligger också pjäsens och den här uppsättningens svaghet. Den rappa dialogen förvandlas ibland till självändamål samtidigt som intrigen tillåts spreta och rollarbetet stanna på typnivå. Gestaltningen av Thomas Backlunds änkling Per, Mikael Anderssons kommunala handyman Staffan och Hellen Willbergs Kristina, Mariannes medelålders dotter, bygger rätt långt på klichéer och i Maria Sids regi förefaller de dessutom ofta som hämtade ur en helt annan pjäs, företrädesvis någon lite antik bulevardfars där töntiga utstyrslar och understruket övertydliga karaktärer är trumf.
Värmen och respekten för oss åldrande på bägge sidor om rampen är däremot inte att ta miste på. I Erik Salvesens scenografi framstår Mariannes pampiga men lite slitna våning som en labyrint med många dunkla skrymslen att fastna och gå vilse i men i de koreograferade vinjetterna mellan scenerna låter Sid gestalterna sväva fram fria och obehindrade mot en upplyst fond. Det är vackert, vemodigt - och uppfordrande.
