
Om ansökningarna blir offentliga så lyfts ju också de som blir utan pengar fram, lyder etnologiprofessor Anna-Maria Åströms kommentar till hur hon ställer sig till offentliga stipendieansökningar i ett led att öka stiftelsernas transparens.
- En stor del forskare erhåller ju inte stipendier och då känns det ju som ett misslyckande, säger Åström. Kanske en del av ansökningarna skulle bli ogjorda om de skulle bli offentliga, funderar hon.
"Offentlighet inte motiverad"
- Jag tycker att ansökningarna inte nödvändigtvis skulle behöva vara offentliga, kommenterar Svenska Teaterns marknadsföringschef Thomas Forsström.
Han vill jämföra med en arbetsansökan, en del av de sökande vill vara anonyma. Besluten och bidragen är däremot offentliga och ska vara det.
- Offentliga ansökningar är inte motiverade och jag frågar mig varför det skulle vara på det sättet, funderar Forsström vidare. Många projekt folk söker pengar för blir inte av - därför känns offentlighet inte rätt.
"Stjäla ideer"
Inte heller professorn i hållbar utveckling Kristina Lindström ger sitt stöd till offentliga stipendieansökningar. Om våra forskningsplaner hängs ut kan folk snappa upp våra ideer. Vi vill själva välja våra samarbetspartners. Det känns inte heller roligt att se vem som inte fick pengar.
Enligt Lindström är det är klart att man ska kunna se vem som fått pengar och hur mycket - det räcker.
- Man gör ju forskning som man publicerar, det är stor skillnad på vad som är offentligt vad inte, framhåller hon.
Läs också:
Eva-Maria Koskinen: Vad är stiftelseöppenhet 2.0?
Miljoner i hemliga stiftelsestöd
Fredrik Sonck i Ny Tid:
Slaget efter tolv med Trygve Söderling, Wivan Nygård-Fagerudd och Henrik Meinander