Titeln på Tomas Mikael Bäcks nya diktsamling, Vinterresa, för osökt tankarna till Wilhelm Müllers diktcykel Winterreise som Franz Schubert gjort oförglömlig i och med tonsättningen av dikterna.
I Müller/Schuberts sångcykel följer vi en ensam vandrare i spåren i ett kallt och ogästvänligt vinterlandskap. Landskapet rimmar väl med den sinnesstämning mannen är försatt i – han har lämnat staden där kvinnan han älskat avvisat honom. Den omkringirrande mannen känner sig övergiven och försmådd inte bara av en nyckfull kvinna, utan också av det omgivande samhället. Det som väntar honom i ändan av vägen är liemannen i form av en positivspelare.
I sjuttiotre kortfattade dikter får vi följa Tomas Mikael Bäcks diktjag på hans väg (”en brun grusväg”) genom ett drömmens landskap, ”en omöjlig miljö” där det varken finns hållpunkter eller ledsagare.
Detta drömmens landskap förvandlas dock snabbt till ett konkret vinterlandskap där jaget färdas i en trängselbuss mot målet som är sjukhuset och kliniken: ”inga observationer / nu är det jag som iakttas”.
Tomas Mikael Bäck skriver lyhört och, ja, jag frestas säga vemodigt, men ordet jag söker är kanske snarare ”uppriktigt” eller ärligt, avdramatiserat, avskalat.
Vinterresa visar sig vara ett slags sjukdomsberättelse, en knippe fragmentariska anteckningar och iakttagelser från en vinter då jaget med jämna mellanrum uppsöker kliniken för strålbehandlingar och vård. På samma sätt som den förbryllade mannen i Winterreise präglas jaget i Tomas Mikael Bäcks dikter av en viss vilsenhet, och oro inför vad som väntar.
I dikterna finns en allvarsammare underton än i tidigare samlingar - raderna andas avsked och ängslan: ”det nya skrämmer / det gamla gör ont”. Och trots att några enstaka bruna löv påminner om hösten och också pekar framåt mot en annalkande vår, är det vintern och den ständigt återkommande snön som faller över sidorna i samlingen.
En snö som bäddar in landskapet, skyler över – det vita som ett oskrivet blad, eller en dikt som ”släcks stavelse för stavelse” tills bara tomhet återstår, eller det vita som sorgens färg: ”slocknad vit sorg / saffransgul glädje” – en glädje som mognat från ungdomens klargula till ålderdomens saffransgula, eller för att ta till ett slitet uttryck: sorgen som ger glädjen djup.
En av mina favoritdikter – som också lämpar sig utmärkt en årstid som denna – lyder:
töväder
slaskigt träd
doppas
i vitt