Clik here to view.
Jag vet inte riktigt vad jag vill men egentligen vill jag ha allt och så vill jag också dra när det blir tråkigt…På Q-teatteri tar den s.k. generation Y distans till sig själv i en nyversion av historien om Kaspar Hauser . Och narrspegeln fungerar - jag har sällan sett en premiärpublik ge upp sin avvaktande hållning så förbehållslöst redan under de första minuterna. För manuset står Johannes Ekholm och Akse Pettersson, som också har regisserat uppsättningen.
Kaspar Hauser dök upp i Nürnberg år 1828 utan språk och historia och försvann lika abrupt några år senare då han utsattes för ett angrepp med dödlig utgång. Hans gåtfulla livsöde fascinerar fortfarande men inom teatern har Kaspar Hauser framförallt blivit en återkommande symbol för utanförskapet och det oskrivna bladet. Peter Handke utsatte honom t.ex. för ett brutalt språkspel i en pjäs som samtidigt avslöjade hela det ruttna samhället bakom språkbruket medan Alvis Hermanis levererade sin kulturkritik i en minnesvärd uppsättning där en storögd rese konfronterades med marionettliknande barnskådespelare i bigotta biedermeierutstyrslar.
Det är också i den traditionen Q-teatteri nu sätter upp sin version. Här dimper Kaspar Hauser ned i vår egen tid och när hans socialiseringsprocess tar vid får vi själva dela hans förundrade blick ett tag. Kaspar landar inledningsvis i en fosterfamilj men slängs ut lika fort. För ha familj, det vill man väl, men samtidigt måste man ju också få vara fri och oberoende. Ungen med den plågsamt forskande blicken måste alltså ut. Ut i världen på egen hand.
I Kasperi Laines, Ville Seppänens och Martti Tervos ljud- och bildvärld väller samtidens mentala landskap över oss när de tre skådespelarna Lotta Kaihua, Jussi Nikkilä och Eero Ritala med Kaspar- mössan i näven dyker ner i kavalkaden av blixtsnabba situationsbilder ur tillvaron så som den ter sig ur åttiotalisternas perspektiv. I soffan växer högarna av pizzalådor medan generationen som formligen fötts uppkopplad bollar grottmansgrymtningar i chatåldern. Och om de ska formulera någon vilja så måste det ju bli något i stil med att tjäna fett och leva på nollbudget, ha massor med vänner och avskildhet, dra huvudet fullt och meditera och bo i New York och nära naturen…Gärna dessutom samtidigt och genast.
De gränslösa möjligheterna och illusionen att det alltid går att återskapa sig själv i ny sättning är åttiotalistens största gissel och välsignelse. När Eero Ritala klämmer i med en låt tillägnad ”alla er som har flyttat till Berlin, ni vet själva vilka ni är…” vrålar publiken av skratt. Och före det har han förstås levererat en ingående redogörelse för sin outfit där ställningstaganden och värderingar bantats ned till luddiga koder med trendiga attribut.
Satiren är träffande men samtidigt utan moraliserande von oben-attityd. Det här gänget inkluderar generöst sig själv i de parodiska snabbporträtten och lyckas kanske just därför också formulera den kollektiva smärtan under den hejdlösa ytan. Det är lätt att skratta åt generationen som gått vilse i det oavbrutet snurrande begärshjulet, konsumismen och de urholkade gesterna men tomrummet den försöker fylla är den långt ifrån ensam om. Det ingår i vårt mänskliga predikament. Eller heter det kanske varumärke?
