För vänner av skönsjungande män med bara bröst är Åbo Svenska teaters uppsättning av Jesus Christ Superstar en sexig karamell. Ensemblen sjunger så att taket nästan lättar på stora scenen.
Andrew Lloyd Webbers musik och Tim Rices text om Jesus sista vecka i livet handlar om tvivel, svek och planer som går fel. Eller om två vänners dröm om att förändra världen, där den ena, Judas, känner sig sviken av sin vän Jesus som han tycker har förlorat kärnan i sitt budskap.
I första scenen ser vi ett gäng ungdomar klädda i läder och nitar som kämpar med kravallpolis. Vad de vill är oklart och varför myndigheterna vill straffa dem likaså. Alla vill vara i närheten av Jesus och rivaliteten mellan Maria Magdalena och Judas är tydlig. Hon vill bara vara nära sin mästare och trösta, och han anklagar Jesus för att ha svikit de fattiga i världen.
I nästa scen möter vi myndigheterna d.v.s. översteprästen Kajafas och Hannas som ser Jesus upprorsmakaren som ett hot som måste får en slutgiltig lösning. Men ungdomarna rasar och hyllar sin ledare i ett religiöst svärmeri.
Jani Uljas scenografi är mycket avskalad, en sorts postindustriell urban stadsmiljö utan tidsmarkörer och Tuomas Lampinens kostymer ger heller inga klara associationer till var vi är. Jesus anhängare är klädda som rockstjärnor och folket i Jerusalem har alla en sorts mjuka kläder som för tankarna till herdar. Prästerna har en futuristisk look och Herodes är som en rysk maffiaboss. Det hela ger ett splittrat och oroligt intryck.
Jesus Christ Superstar var ursprungligen var en samling låtar, inte en färdig musikal. Som sådan uppfördes första gången år 1971 då tanken på att kombinera rock och religion måste ha varit en betydligt mer revolutionär idé än det är idag då rocken blivit en del av etablissemanget. Det här syns i det att de protesterande ungdomarnas klädsel inte står i opposition till prästerskapets eller ens den romerska överhöghetens Pontius Pilatus klädsel. Så visuellt blir det inte alls klart vad Jesus vill. På vilket sätt står han i opposition? Vad är det han protesterar emot?
I Juha Hemánus regi är Jesus en hetlevrad ung man som känner sig missförstådd av sina anhängare. Det är ingen mild kärleksgestalt som vandrar fram utan en högst mänsklig ledare som ofta hamnar i bråk med sin omgivning. I den första akten är han nästan en bifigur i sitt eget drama medan Judas får träda fram med sina tvivel på hela projektet och sin misstro mot de andra.
I andra akten bekräftas min misstanke om att det alltid är den onda som är intressantare. Christopher Killik i rollen som Judas stjäl showen med sin svarta, oroliga Judasgestalt. I hans fall från apostel till förrädare finns en utveckling som gör honom till en hel karaktär. Det hör ju till musikalens speciella logik att alla personer anar vad som komma skall. Dom så att säga agerar med facit på hand. Alexander Lycke som Jesus i vit långskjorta med nitar får mest uttryka sin ilska och sitt trots inför sitt öde. Frågan som inställer sig är: hade jag följt den här mannen? Och svaret blir nej. Han verkar inte pålitlig. Det som kunde ha tolkats som inre tvivel blir i Hemánus regi klart utsjungen besvikelse som riktas mot apostlarna och krämarna i templet.
Masscenerna är många och trots att det bara finns en kvinnoroll i hela föreställningen finns det många kvinnor på scenen. De får föreställa horor på nattklubb, groupies i gänget och en upprörd allmänhet. De blir en massa, inte individer. Hemánus har valt att inte försöka nyansera bilden av Maria Magdalena som kvinnan med det tvivelaktiga ryktet. Anna-Maria Hallgarn sjunger med styrka och övertygelse rollen som kvinnan som älskar förgäves.
Musikbilden blir med några undantag när ganska kompakt. Sångarna som kan prestera riktiga rockvrål tvingas tävla med elgitarrerna också då när en lite större nyansering hade gett bättre effekt. Det hela har ett ganska vasst, nästan metalliskt sound. Det är synd på så fina sångare som Waltteri Torikkas Pontius Pilatus och de redan nämnda Alexander Lycke och Christopher Killik.
En av föreställningens höjdpunkter blir när Judas återvänder från döden och hånar Jesus i ett glittrigt dansnummer på engelska. När Killik får använda sitt modersmål förstår riktigt man vilken karisma han har.
I ÅST:s version av Jesus Christ Superstar är det en kall värld som vänder Jesus ryggen. När den korsfäste yttrar sina sista ord på korset finns det ingen garanti för att offret haft någon betydelse. Här dör en man vars anhängare själva har drömt om att en dag bli något stort och som i sin mänskliga felbarhet har svikit honom.