Clik here to view.
När teaterhusen slår upp sina dörrar på hösten sker det med stor publicitet och de spektakulära premiärerna är alltid förlagda till den säsongen. Men där i skuggan av sina pråliga systrar mognar vårens produktioner, ofta utan att göra något större väsen av sig alls. Ändå är det kanske just dem vi kommer att minnas när glömskans damm redan lagt sig över kassamagneterna.
Förra veckan var det premiär både för Raajarikko i Pauliina Hulkkos regi och Kati Kaartinens Nätti tyttö, vähän pehmee i regi av Johanna Freundlich, två berörande föreställningar som dessutom tangerar varandra tematiskt. I Raajarikko, ett samarbetsprojekt mellan Circus Maximus och Teatteri Takomo, handlar det bl.a. om manliga roller medan Kaartinens pjäs på Ryhmäteatteri granskar myten om den starka finska kvinnan.
Mannen och skådespelaren under lupp
I mitten av Takomos stigande auditorium löper en trappa och någonstans där ur mörkret längst uppe uppmanar en röst oss att spänna fast säkerhetsbältena. Det sker på en savolaxiska så bred att man nästan kan befara att vi landat mitt i en rillumareifilm med Esa Pakarinen i huvudrollen…
Men rösten visar sig tillhöra skådespelaren Marc Gassot som sekunden därefter får oss att blunda av skräck när han balanserar ner för trapporna i rullstol. Väl nere på scengolvet lämnas den åt sitt öde, i Raajarikko handlar det inte i första hand om fysiska begränsningar, snarare om mentala. Om hur arv, förväntningar och omständigheter danar och bakbinder oss men också tvingar fram revolt och insikter.
Marc Gassot är en intelligent och smidig skådespelare, såväl fysiskt som verbalt. På tre språk – finska, franska och savolaxiska - använder han sin egen familjehistoria som underlag för ett slags scenessä. Inledningsvis serveras vi en hisnande snabbresumé av de franska förfädernas historia där knarret från tiljorna under Molières skådespelartrupp blandas med livfulla demonstrationer av blodsprutande värjbataljer på slagfälten. Och i fonden löper samtidigt en bildberättelse där Gassots egna filmroller flimrar förbi i nya sammanhang. När friherren från tv-serien Hovimäki t.ex. dyker upp på duken mitt i berättelsen om den högborgerliga franska familjen uppstår ett slags komisk dubbeleffekt. Det som ser ut som en dramatiserad illustration förankrar både skådespelaren i sin egen familjehistoria och i frågan vad en skådespelare bygger sitt arbete på.
Det här flerdubbla berättandet löper som en röd tråd genom hela föreställningen. Mes valises , mes valises – vad gör ni med mina väskor , ropar ett vilsekommet barn vid ankomsten till ett land där ingen förstår vad han säger. Och efterhand fylls de med innehåll som ytterligare ökar på livsbagaget och bördan. Att somt är fakta och somt fabulerat spelar ingen roll, här handlar det om en djupare sanning. En ingående beskrivning av huset och grannskapet på den savolaxiska landsbygden döljer en lika mångtydig berättelse som nedslagen i de franska förfädernas historia.
Det är inte ofta tyngd och lätthet samsas lika mödolöst på scenen som i Raajarikko. Trots sitt till synes halvimprovisatoriska upplägg är Hulkkos dramaturgi och regigrepp minutiöst genomtänkt. Varje anekdotisk utvikning öppnar för reflektioner och associationer som aldrig stryks under med rödpenna men ändå är det just där, i undertexten, de berörande och angelägna frågorna växer fram. Och samtidigt bärs uppsättningen genomgående upp av stillsam humor och värme. Till den bidrar också Gassots egen son Luca som plötsligt gör fadern sällskap på scenen. Roat och lite överseende följer han den vuxne mannens turer på scenen, trygg i sin egen roll. I ett helt nytt kapitel av familjens och manlighetens historia.
Kvinnor i tre generationer
Clik here to view.
Emilia Sinisalo och Minna SuuronenFoto från Nätti tyttö, vähän pehmeeAnna Salmisalo En ny tid ska komma. Det mantrat ljuder också i Kati Kaartinens släktkrönika Nätti tyttö, vähän pehmee på Ryhmäteatteri. I fokus står Kaija Pakarinens mormor, född under krigets sista år, den medelålders dottern i Minna Suuronens gestalt och Emilia Sinisalos dotterdotter, en tjugoplussare med ett helt annat förhållande till identitet och roller än de äldre kvinnorna. Där de äldre låst sig i sina respektive självbilder experimenterar den yngsta sig fram. Hon är nyfiken på det förflutna men förvandlar det samtidigt till en fiktion helt jämförbar med cosplaylekarna som låter henne pröva sig fram i olika gestalter varje dag. Men fiktionerna är hon kanske inte ensam om att skapa.
Med Robin Svartström som lågmält kommenterande iakttagare och inhoppare i de förbiflimrande mansrollerna gör uppsättningen nedslag i kvinnornas familjehistoria, en historia präglad av lagbundenheter, grusade förhoppningar och kvävda känslor. En stark mor som handlar och tiger hellre än talar , en vuxen dotter som kvävs mellan förpliktelser och känslan av osynlighet låter kanske inte som alldeles dagsfärska infallsvinklar. Men samtidigt är upplägget sorgligt igenkännbart och det är också en av Kaartinens poänger. I Nätti tyttö, vähän pehmee skalar hon fram människorna bakom myten om den starka finska kvinnan samtidigt som hon varsamt lotsar sina rollgestalter ut ur sina mentala burar.
Gränsen mellan det insiktsfulla och banala är ofta hårfin i pjäsen men modet att röra sig på gränsen är samtidigt Kaartinens styrka. Hon är ingen cyniker och om vi andra är benägna att då och då flagga med jesuskortet så är det vår sak. Jag sitter rätt ofta och tummar på mitt men någonting i blickarna hos de här Niskavuori-kvinnornas ättlingar får mig ändå att låta bli.
Nätti tyttö, vähän pehmee dyker inte särdeles djupt ner i sin problematik och Johanna Freundlichs regi är ojämn men hon kan konsten att servera subtila signaler i lätt karikerade scener. Och det kräver naturligtvis också skådespelare med lika förfinad känsla för nyanser. I den här kvartettens hantering slätas ingen roll ut, de förblir kantiga, tvära och vardagliga - och kanske just därför också så väldigt igenkännbara i all sin handfallenhet och rädsla.