Föreställ dej att du väldigt gärna vill säga en sak, men du har inte riktigt orden för vad det nu heter igen och egentligen kan du inte heller gestalta helheten. Men du pratar på för det är viktigt. Och dom andra lyssnar. Dom lyssnar med hela kroppen
I Lilla Teaterns föreställning Ett informellt samtal om den nuvarande situationen möts fem personer i ett mötesrum. Ramarna är ett skissartat kontorslandskap med arbetsstolar i fem olika klara färger och kubväggar som kan flyttas på. De olika scenerna avgränsas med operamusik, stor och fin musik. Vilket passar bra in på de stora känslor som uttrycks.
Det är Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist som skrivit texten. Eller det är ju inte riktigt sant. För den har kommit till genom att Tomas Alfredson intervjuat barn i ålder 5 – 7 år om vad dom tror att händer på vuxnas arbetsmöten och av det materialet har John Ajvide Lindqvist sedan skrivit ett manus. Tomas Alfredson har regisserat bland annat filmen Låt den rätte komma in, en gruvlig vampyrhistoria som utspelar sig i Stockholmsförorten Blackeberg som baserar sig på Lindqvists roman med samma namn och som Lindqvist skrev manus till. Alfredson har även regisserat John Le Carrés spionhistoria Tinker Taylor, Soldier Spy för Hollywood. Det är alltså två välrenommerade herrar som snackat med barn för att undersöka glappet mellan ett rikt känsloliv och ett outvecklat språk.
Där finns ett stort glapp som jag tidigare har tyckt att det är lite oschysst av vuxna att göra sig lustiga över. Har känt en viss olust över böcker som t.ex. Mark Lewengoods och Unni Lindells Gamla tanter lägger inte ägg och Gud som haver barnen kär har du någon ull. För där bygger roligheten på de missförstånd som barn i sin oskuld visar upp. Men i det här informella samtalet bygger hela logiken på den kapacitet barn har. Det blir inte bara roligt, där finns också en igenkänningsfaktor som gör att pjäsen inte bara gör sig lustig över barn utan låter publiken känna igen sig...
Nå nu kommer någon att protestera med att säga att hen visst inte tänker så där. Kanske inte, men vi har alla gjort det någon gång. För visst har vi suttit på liknande möten och visst har vi varit just så här okoncentrerade och otåliga i kroppen ibland. Och okoncentrerade kolleger som fingrar på sina mobiler är just så där korta i tanken. Och vad är det egentligen vi åstadkommer på våra möten?
Att personerna är som barn betyder att gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut och oväntade saker kan kännas farliga, som monster i väggarna och en papperspåse som liknar en levande katt. Men sedan kan man alltid gå vidare utan att någon behöver hänga upp sig på att man inte riktigt hade koll på hur saker är på riktigt. Just det där ”på riktigt” återkommer. Om man verkligen vill betona någonting så är det på riktigt.
Joachim Wigelius är chefen på kontoret. Men han trivs inte alltid i sin roll och kommer lätt av sig. När han ska säga till på skarpen så kan det ofta tona av i lite obestämt ”saker och sånt”....Marika Parkkomäki är den impulsiva medlöparen som är den första att försöka ta makten av chefen, medan Pia Runnakkos plikttrogna karaktär försöker hålla fokus på arbetsuppgiften och böckerna som ska fyllas i. Hon ägnar mycket energi åt att tänka, men kommer ofta av sig.
Åsa Wallenius är den arga rebellen som blir riktigt inspirerad när hon i sin tur vågat kräva makt och ta initiativ. Men hon möts av misstänksamhet när hon visar lite för mycket av sin ilska. Slutligen har vi den femte medlemmen Jan-Christian Söderholm som står lägst i rangskalan. Han har den lägsta stolen och den mest invecklade vitsen som faller platt till marken. Inte är det så mycket bevänt med hans gitarrspel heller. Han rör nämligen inte strängarna, men sjunger med inlevelse dom ord han minns och nynnar resten. Alla spelar barn med vuxnas uppgifter. Dom vill mycket men kan lite och har klart för sig att det nu gäller att lösa uppgiften annars blir den stora chefen, han som ibland kommer på besök, arg. Hur han egentligen ser ut är det ingen som vet, men det går vilda rykten.
Så hur fungerar det? Ja, väldigt bra tycker jag. Som att se en absurd pjäs innan absurdismen var uppfunnen och utan det mörka stråket av ödslighet. Min enda invändning gäller Raila Leppäkoskis regi. Den är lite vinglig (för att stjäla ett uttryck från pjäsen) Ibland jobbar skådepelarna lite väl hårt med för tydlig intonation, när de kunde ha litat på texten och ibland antyds det en sexualitet som gör att de lite faller ur rollen som barn. Språkligt vinglar det också med ord som kännykkä och kaverin i kontrast till evro med rikssvenskt uttal. Men det är småsaker. Jag tycker det här är en liten pärla. Pjäsen är bara en timme och en kvart lång. Jag kan garantera att du inte kommer att ha en känsla av att du har sett det förut – för det har du inte. Det är inte alltid gapskrattsroligt, men det är finurligt. Gå och se den istället för att lita på någon annans omdömen. Tycker du inte särskilt mycket om teater? Gå och se den just därför.