Berlinale 2/6
Filmfestivalen i Berlin är inne på sitt tredje dygn.
I mediavärlden kan vi bokföra en hjärtattack, och ett möte med en storstjärna som får framför allt kvinnliga journalister att ställa konstiga frågor.
Det känns nästan som om det var först nu som filmfestivalen Berlinale kom igång på allvar.
Visst var öppningen fin; Wes Andersons filmsaga The Grand Budapest Hotel. Perfekt som festivalstart. Tillräckligt personlig, tillräckligt många stjärnor, tillräckligt mycket art och glamour på samma gång.
Men inför festivalen har det ändå talats så mycket om George Clooney, och det inte bara för att hans femte film kommer till festivalen och dessutom är inspelad i Berlins omgivning, utan för att han nu bara är... George Clooney.
Och nu kom han då, och trollade fram det första extraordinära kaoset, först i pressutrymmena, sedan kring röda mattan.
Utskälld film
Men vi tar det i kronologisk ordning.
Först filmen. The Monuments Men (Finlandspremiär 28/2).
Pressvisning halv två finländsk tid i Berlinales stiliga festsalong Berlinale Palast, med plats för 1600 (!) personer. Men eftersom festivalen lockat över 3.600 journalister till stan, så tar jag det säkra för det osäkra och bänkar mig redan en halv timme innan – om man kommer i sista stund och salen redan är full, då hjälper inga presskort längre.
Så följer småkaos redan när pressen möter filmen, vilket inte blev bättre av att en av våra kolleger får en lättare hjärtattack en bit in i filmen. Filmpaus, ambulans, men allt lär vara okay, ”han är med oss i morgon igen”, konstaterade festivalbossen Hr Kosslick.
Filmen är en två timmar lång sak baserad på en sann historia om ett amerikanskt team som, när den tyska krigslyckan svänger, åker till Europa för att rädda nazistulen konst. Michelangelo. Rembrandt. Sammanlagt fem miljoner (!) konstverk lär ha räddats.
Clooney själv spelar en konsthistoriker som leder jakten.
När jag bänkar mig för filmen, är jag beredd på att det inte ska vara så bra. Förhandskritiken har varit mördande.
Själv tycker jag här finns en hel rad fina känsliga enskilda scener, manuset är fullt av hyfsat roliga snyggt skrivna oneliners, skådisnamn som Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Hugh"Downton"Bonneville, Cate Blanchett sköter självklart om att skådischarmkvoten fylls. Men på något sätt jobbar filmen på för många fronter. Allvarligt drama, svängig spjuverhistoria á la Ocean’s-filmserien, historialektion, allt kryddat med allt för många Hollywood-klyschor som dendär hemska övertydliga filmmusiken och många allvarliga miner för att understryka situationer som är viktiga.
En humoristisk detalj är att produktionen krävde en mängd kopior av verkliga mästerverk, i filmen flimrar verk av Michelangelo Rembrandt Vermeer och andra kändisar förbi.
När filmjobbet var över, skeppades de professionellt gjorda kopiorna över till USA, och lär nu hänga på diverse Hollywood-producenters väggar – åtminstone enligt tyska tidningen Tagesspiegel.
Om cynism, Ukraina och Brasilien
Klockan 16.00 finländsk tid. Presskonferens, försenad pga hjärtincidenten.
De är nästan alla i Berlin, bara Blanchett saknas.
Och Clooney, just som man kunde vänta sig honom. Brett leende, charmig skulle väl såna som bryr sig säga, ledigt klädd, den vita skjortans översta knapp är oknäppt när han förklarar varför han ville göra just den här filmen.
- Jag har gjort så många cyniska filmer, jag ville helt enkelt göra nåt mindre cyniskt för vi är egentligen inte så cyniska som våra filmer. Och den här historien liknade sånt som jag gilla när jag växte upp, sådär som (Alistair MacLeans) Kanonerna på Navarone.
- Det är förstås allt annat än lätt att gå till en Hollywood-studio och säga, jag vill göra en film om konst, det låter inte tillräckligt intressant. Men det här köpte de.
- Och det var också en historia som få kände till.
När första frågan sedan är besvarad, blir det mest... show. Kvinnliga journalister vill få honom att hälsa fansen i Kina eller säga något åt mexikanska kvinnor som han betytt så mycket för eller svara på om han är på väg till fotbolls-VM i Brasilien.
Då kan man tycka att frågan om varför han gett sitt stöd åt oppositionen i Ukraina är högintressant.
- Jag tycker det är en viktig fråga som på något sätt har försvunnit i mediaflödet.
Eller vilket råd han kan ge Grekland som vill ha tillbaka konstskatter från England.
- Nej jag har inga goda råd, annat än att jag tycker att ni borde få dem tillbaka.
Killar som Murray och Goodman råkar helt i skuggan under presskonferensen, fast ingen kan se lika uttråkad ut som Murray när han berättar en vits (han hinner med några). Och Goodman stjäl showen när någon frågar om filmbranschen är penningfixerad.
- Va, är den det!!! Utbrister han och faller i gråt.
I alla fall får jag uppleva något som sällan händer, att gänget vill ha fler frågor när konferenciern redan har avslutat presskonferensen.
Glamouröst vid röda mattan
När jag skriver det här är det knappa två timmar tills stjärnorna promenerar längs den röda mattan, det där speciella ögonblicket som fansen (och sannolikt hundratals lika högt skrikande fotografer) väntar på.
Kaos lär vänta, men i en behagligare miljö än vanligt.
Det brukar vara svinkallt när man väntar på stjärnornas ankomst.
I år är det plötsligt nästan vår-ljumt.
Fansen, och hela Berlinale-publiken, tackar.
I väntan på... Lars?
Så har ett stort diskussionsämne stökats undan, men redan i morgon följer nästa.
Hur blir det med danska regissören Lars von Trier?
Hans egen ”officiella” (långa) version av Nymphomaniac får sin världspremiär i morgon söndag här i Berlin, och frågan är förstås om han själv tänker dyka upp.
Von Trier har ju hållit sig borta från media, det är skådespelarna som har fått svara på frågor om filmen. Men dansk media har ändå inte gett upp hoppet. För den resefobiska regissören ligger Berlin på ett bekvämt avstånd från Köpenhamn, han klarar sig utan både flyg och båt.
Även om han skulle komma till Berlin, är det förstås en annan fråga om han väljer att möta pressen.
Men det finns förstås annat att se fram emot.
Själv väntar jag redan ikväll på att få se grekisk film, för att få en bild av vad det är som inom filmen uppstår ur den hopplösa krisen som landet befinner sig i; Na kathese ke na kitas (standing aside, watching) om den kvinnliga huvudgestalten Antigoni (parallell till det antika dramat Antigone) som reagerar på den oskriven brutal manlig lag som råder i hennes hemtrakter, diskriminering, korruption, våld, allt omgivet av övergivna miljöer.
Den filmen deltar inte i Tävlingsserien utan i den mer oförutsägbara och spännande Panorama-serien.
Kanske mer om den i nästa artikel. Då blir det åtminstone mer om fallet Lars von Trier.
Bis bald.