De första bilderna fångar in en eka ute på öppet hav. I dunklet ser vi en kvinna lägga ifrån sig årorna för att sedan lyfta upp en liten låda ur vilken hon plockar fram ett föremål som andas fara. Molnen är ilsket blålila, vinden känns saltigt frisk och musiken tilltar i styrka. Man anar att det är mycket som döljer sig under den oroliga ytan.
Kvinnan i båten heter Anna-Liisa (Stina Ekblad). Hon driver ett pensionat och har tre barn, stark vilja och komplicerade framtidsplaner. För att stenarna skall komma i rullning bjuder hon in alla barnen till pensionat Waldemars säsongsinvigning. Syskonen som inte haft någon kontakt på flera år anländer till Åland utan att ha en aning om att de kommer att ställas inför ett avgörande livsval.
Bra upplägg
Själva upplägget i serien som skapats av Henrik Jansson-Schweizer är intressant. Här finns starka karaktärer, en fin miljö och en släktsaga med mörka undertoner som kittlar nackhåren. Även om inledningen är berättarmässigt seg lyckas man bygga upp ett visst sug – man vill gärna veta hur det skall gå för syskonen Waldemar. Nyfikenhet stegras i takt med att gamla hemligheter grävs fram. Bokstavligen.
Det som är styrkan rymmer dock ironiskt nog också en svaghet. Karaktärerna är intressanta, men så skarpt utmejslade att de ibland har en prägel av skrivbordskonstruktion. Charmig storebror som alla gillar trots att han skapar kaos omkring sig, ansvarskännande mellanbror med dåligt självförtroende och ett yrväder till lillasyster som bara vill bli bekräftad. Låter det bekant?
Ett annat minustecken åstadkoms av tempot. Visst är det fint att saker får ta tid, men man kunde ha varit stramare när det gäller onödiga mellanbilder och uppenbara transportsträckor. Utan dessa hade man antagligen klarat sig med sju delar istället för tio.
Åland utan ålänningar
Det som trots allt sticker en mest i ögat – och örat – är bristen på åländsk närvaro i en serie som utspelar sig på Åland. Visst ser vi en del vackra stränder, kännspaka smala landsortsvägar och en och annan vy från Mariehamn, men man kunde ha gjort betydligt mer för att etablera en levande miljö. Nu blir det lite oklart var pensionatet egentligen ligger och vem det primärt finns till för.
Och så har vi språkpolitiken. Efter tre sedda avsnitt har jag endast hört ett par meningar yttras med åländsk accent. I övrigt är det rikssvenska och standard finlandssvenska som gäller. Stina Ekblad, Jessica Grabowsky, Jonna Järnefelt och Johanna Ringbom gör visserligen fina rolltolkningar – men kan man tänka sig skådespelare som låter mindreåländska?
Tobias Zilliacus övade in en åländsk accent för sin roll i Ulrika Bengts´ ”Iris”, men när han här dyker upp på den lokala teaterscenen låter han som vilken Helsingforsfinlandssvensk som helst. Regissören som figurerar i samma scen bryter i sin tur på finska.
Att Anna-Lisas barn Lasse (Björn Bengtsson), Oskar (Joel Spira) och Jonna (Aliette Opheim) talar rikssvenska är i princip förståeligt eftersom man kan tänkas byta dialekt när man lämnar hemorten – men någon form av logisk språkkurva kunde man väl ändå ha följt? Och hur kommer det sig att Oscars genomåländska dotter Cecilia (spelad av Järnefelts dotter Saga Sarkola) talar finlandssvenska?
Språket en del av rollen?
Kalla mig gärna detaljfixerad, men ibland blir jag rejält irriterad på den svenska oförmågan att uppfatta språkliga nyansskillnader som sträcker sig utanför det egna landets gränser. Om Lasse talat skånska och Oskar norrländska hade det blivit ett himla hallå – men i svenska öron låter uppenbarligen all finlandssvenska som en och samma variant av Muminspråket.
Visst är det viktigaste att skådespelarna gör ett bra jobb och visst har man ibland kunnat köpa nordiska satsningar där alla talar sitt eget språk (ett exempel på detta är ”Hamsun” från 1996) – men är inte språket/ dialekten/accenten också en del av karaktären och därmed en del av prestationen? Hollywood-stjärnor verkar se jobbet med en accent som en central del av rollbygget. Och räckan britter som vid behov lagt sig till med en amerikansk accent är lång.
I och med att närmiljön inte etableras särskilt noga i bild medan man verbalt nöjer sig med att hänvisa till ”Åland” utan att vara desto mer specifik, hade det varit fullt möjligt att förlägga handlingen till någon annan typisk sommarort. Åbolands eller Ekenäs skärgård hade fungerat lika bra - eller varför inte Österbotten? Då hade man sluppit hoppa mellan logikens isflak på detta spännande intrighav.
Läs också: Blod är tjockare än vatten
Läs också: Släkt, historia och sammanhang sökes