Efter drygt trettio år avstår Ryhmäteatteri från sin scen på Terassgatan. Avskedet sker med Kari Heiskanens nyskrivna pjäs Sormet hunajapurkissa i hans egen regi.
Jag minns det som i går, nåja, åtminstone som i förrgår. Vårvintern 1982. Ryhmäteatteri hade dragit in i en f.d. biograf på Terassgatan och allt var ännu lite provisoriskt och halvfärdigt. I garderoben skramlade personalen med några mynt i ett plåtfat och väste ett sammanbitet uppfordrande ”Vapaaehtoinen narikkamaksu…” och vi betalade, mer än vad våra arma rockar var värda. På programmet stod Pirjo Toikkas Poikkeustila med bl.a. en purung Sanna-Kaisa Palo som donnan i grillkiosken.
Nu står hon där igen, tillsammans med Juha Kukkonen i Sormet hunajapurkissa, skriven och regisserad av Kari Heiskanen som också ingick i ensemblen när det begav sig. Titeln formligen skriker ut ”lättsam komedi” och visst, upptakten är också renodlat komisk. Kukkonen gör skådespelaren Kauko Vuori och Palo hans f.d. hustru, tv-redaktören Eeva Törmä, två medelålders människor som bägge gått in i väggen. Kauko har haft ett nervöst sammanbrott och vågar inte återvända till scenen, inte riktigt till livet heller. Han tänker lura i folk att han är döende för att kunna smita iväg från sitt tidigare liv, börja på ny kula. Den f.d. hustrun Eeva däremot har redan uppbrottet bakom sig, hon dyker upp i hans liv efter år i utlandet med ytterligare ett kraschat äktenskap i bagaget. Dags för en ny match i relationsrinken, alltså.
Kukkonen och Palo är perfekta i rollerna men inledningsvis har jag nog bara känslan av att vi har sett allt det här förut, från klichéer kring självupptagna medelålders män som höjer självkänslan med att lägra unga kvinnor till medelålders kvinnliga redaktörer som nosar sensationer på milsvida avstånd och samtidigt planerar revansch för gamla oförrätter. Palos bitchiga roll är helt klart besläktad med den hon gjorde i Hämeenlinna på Q-teatteri i höstas.
Men någonstans halvvägs ändras riktningen. Under det smått farsartade stuket träder också berörande nivåer fram. Det handlar framförallt om rädslor, om vår rädsla för att ingå relationer, känna tillit och visa oss sårbara men också om vår dödsskräck som Heiskanen slutligen fångar väldigt mångfasetterat under alla vilda turer. Det finns en hel del referenser här också till andra verk men den pjäs som Heiskanen rent konkret bygger paralleller till och skriver vidare på är Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf och det fungerar. Inte minst för att skådespelarna verkligen klarar av att spela över hela skalan, från det intima till det stora, med blixtsnabba förskjutningar mellan det groteskt farsartade och det tragiska.
Och naturligtvis vilar det också något av ett generationsporträtt över den sista produktionen i huset. När gänget från Pete Q drog in på Terassgatan var både ensemblen, pjäsförfattarna och publiken unga. Ryhmäteatteri var den nya generationens teater och en premiär där var ofta ett måste. Idag är allesammans medelålders och luttrade samtidigt som teaterkartan förändrats. Alternativen och scenerna för ny dramatik är betydligt fler och med Ryhmäteatteris huvudscen på Helsingegatan har lillasystern på Terassgatan också förlorat något av sin betydelse för teaterns egen profil. Men varje år, också de allra sista, har det funnits någon föreställning som känts så oerhört rätt just där – i det lite intimare formatet och med väggar som redan sett en del. Så visst är det som om en liten del av Ryhmäteatteris själ också dog när scenljuset nu slocknar på Terassgatan.