Clik here to view.
En svart men välpolerad pärla, kallar regissören Anders Carlsson Lars Noréns Under men i Sirius Teaterns lyhörda uppsättning på Universum är det framförallt värmen och respekten som dominerar.
I Under ljuder ett tydligt eko av Noréns egen Personkrets 3:1 från samma period, det sena 1990-talet då Norén skrev en hel svit pjäser med förankring i det glömda samhället, de utstöttas och marginaliserades, men ännu närmare ligger den både som text och uppförande Samuel Becketts I väntan på Godot. Bägge har också satts upp av Sirius tidigare.
I Anders Carlssons och Andriana Seeckers iscensättning och koreografi ligger teaterröken tjock över rummet när publiken träder in. Högtalarna dånar, det är som på ett drogstint party på småtimmarna med Paul Holländer och Paul Olin i blingiga klubbutstyrslar och dimmiga kajalblickar. I nästa sekund ser vi dem som två människovrak som förlorat fotfästet och landat i en kal bunker, i ett fysiskt och mentalt vacuum.
Som övergångsrit serverar Wilhelm Grotenfelt en tonlös prolog som både fungerar som introduktion och vervremdungsmanöver. Så är också de konkreta junkiereferenserna nedtonade i Sirius uppsättning. Här flirtar man inte med falsk teatermisär, i stället lyfter regin mer eller mindre direkt upp de tre rollerna till en arketypisk nivå med Kol, Keer och Luca som tre återspeglingar av en existens där begrepp som mål, mening och nåd inte längre existerar. Kvar finns bara avtrycken, i form av urholkade rituella handlingar och samtalen reducerade till språkspel.
Uppsättningen är stramt koreograferad men över de tre skådespelarnas arbete vilar ofta ändå känslan av något nästan improviserat och inåtriktat. Jag tror t.ex. inte att jag någonsin sett de två Sirius-veteranerna Holländer och Olin arbeta så här minimalistiskt . Det är som att bevittna en drömlik medvetandeström där stämningarna överlappar varandra i ständigt föränderliga konstellationer med utrymme både för hudlöshet, brutalitet och svart komik.
Och det är kanske också därför ett par understrykningar i regin känns som en liten idiotförklaring av publiken. Ibland är lite banal rekvisita nog för att punktera nivåer som redan har etablerats. De här gestalterna hade t.ex. varken behövt luggslitna änglavingar eller täcken av glömskans mullsvarta snö. Norén fångar essensen mycket bättre, t.ex. i en scen där han låter den unga Luca låtsasläsa Miltons Det förlorade paradiset ur en hand som bevisligen gapar fullständigt tom.
Men som helhet är det här en uppsättning som sitter väldigt logiskt i Sirius drygt tjugoåriga verksamhet . Om man tittar på den här gruppens samlade uppsättningshistoria så har varje produktion varit ytterligare ett steg på en bana som konsekvent har utforskat villkoren för vår existens.
Det låter kanske lite anspråksfullt men låt er inte avskräckas, formuleringen är min. Över själva uppsättningen vilar absolut inget svulstigt patos.
