Högt spända förväntningar och utsålda föreställningar – när Karita Mattila gästar Nationaloperan reagerar publiken som Pavlovs hundar, den vet att den knappast blir besviken.
Mattila är en av de främsta uttolkarna av Leoš Janáčeks kvinoroller, på Nationaloperan har hon tidigare kreerat titelrollerna i Katja Kabanová och Fallet Makropulos. Nu är turen kommen till Jenůfa .
Titelrollen i Jenůfa har funnits på Mattilas repertoar ända sedan Olivier Tambosis uppsättning på statsoperan i Hamburg i slutet av 1990-talet och det är också i den regin operan nu ges i Helsingfors efter uppsättningar i bl.a. London och New York. Och visst var den värd att vänta på men samtidigt blottlade premiärkvällen nog också nackdelen med långlivade koncept på turné. Nationaloperans Jenůfaär nämligen en musikalisk fullträff men personregin haltar ställvis och de stiliserade elementen i Frank Philipp Schlössmanns regi har med åren förvandlats till lätt slitet allmängods.
Slitet kan man däremot inte kalla drömteamen på scenen eller i orkesterdiket där dirigenten Jakub Hrůša håller i trådarna. Karita Mattila har låtit förstå att det småningom är dags att lämna titelrollen och ta sig an operans andra stora sopranroll, den som Jenůfas fostermor. Men jag är glad att det inte har skett än för då hade vi kanske inte fått uppleva det fantastiska med just den här produktionen - nämligen en lysande, alltigenom inhemsk solistbesättning där framförallt Päivi Nisula gör en oförglömlig insats just som fostermodern Kostelnička. Nisula plockar mästerligt fram nyanserna i den motstridiga gestalten, en kvinna som går genom skärseld mot ånger sedan hon berövat Jenůfas utomäktenskapliga barn livet, allt för att undgå skammen och bygemenskapens fördömande. Som skurna sitter också Jorma Silvasti som den svartsjuka och förfördelade Laca och Jyrki Anttila i rollen som den ryggradslösa Števa – två halvbröder med en inbördes rivalitet som bäddar för det tragiska händelseförloppet.
Vokalt sitter varje roll perfekt, från den största till den minsta, medan personregin framförallt i första akten ställvis bjuder på lite plågsamma klichéer. Längtan, rus och ålderdomssvaghet, ja, allt gestaltas med så understrukna gester att man nästan kunde tro att regin härstammar från samma tid som operan, d.v.s. förra seklets början. Det blir nästan oavsiktligt parodiskt ibland och man slås av misstanken att en del av sångarna helt sonika lämnats åt sitt eget öde.
Att Schlössmanns scenografi också är tydligaste laget gör inte saken bättre. Han har tagit fasta på stenen som ett dominerande symboliskt element i en i övrigt mycket stiliserad visualisering. I första akten låter han den spränga genom scengolvet så att tiljorna spretar, i den andra har bumlingen erövrat hela scenrummet för att i den tredje akten slutligen ligga splittrad i småstycken. Det är förstås på intet sätt långsökt, stensymboliken varieras också i texten men så mycket mer än en understrykning av det uppenbara tillför visualiseringen inte.
Att själva verket ekar av sin egen tillkomsttid och samhällsmoral är däremot inget problem. Uttrycken för hämnd, skam eller fördömande förändras förstås i likhet med de moralbegrepp som ligger bakom dem men som fenomen är de varken bundna till tid eller kultur. Och det som framförallt fungerar är den syn på människan som gestaltas här. I Jenůfa finns inga endimensionella helgon eller hjältar med klar panna. Karaktärerna är i likhet med oss själva sammansatta och felbara, människor av kött och blod som allesammans begår misstag men i bästa fall också växer till att ta ansvar för sina handlingar. Den nyktra människosynen rimmar väl både med vår egen tid och det idiom Janáček utvecklade, med librettot skrivet på prosa och ett tonspråk som följer det talade språkets prosodi.