Clik here to view.
Det har i år gått trettio år sedan Slem & the Action Men gjorde sin förhållandevis kortvariga insats på den finlandssvenska rockscenen (och den insatsen kan man väl i och för sig se som en smärre parentes). Men det kan ändå vara intressant att notera att det under den här perioden i början av 1980-talet rådde en viss boom med finlandssvenska band som uppstod i punkens kölvatten, inspirerade också av den så kallade nya vågens band; Ragnar Hare från Jakobstad vann t.o.m. Rock-FM 1983 och t.ex. Viktor Hurmio fick hyfsat med uppmärksamhet. Med svenska namn som Ebba Grön och Dag Vag m.fl. som förebilder blev det också vanligt att börja sjunga rock på det egna modersmålet.
Det gjorde också Slem & the Action Men - huvudpersonerna i den här artikeln - och även om den finlandssvenska aspekten inte var särskilt tongivande i mina umgängeskretsar på den tiden, minns jag för egen del hur vi med kompisarna sommaren 1984 partajade loss till deras ”hitlåt” Sommarstad. Det kan för övrigt nämnas att sångaren i bandet, Sam Huber, senare kom in på skådespelarbanan och har blivit (mer) bekant också i andra bandsammanhang. Medan trummisen – på Sommarstad – Alvar Gullichsen sedermera också har gjort karriär på annat håll inom det (finlandssvenska) kulturlivet.
30-årsjubileumet till ära ger nu Slem & the Action Men ut en samlingsskiva under titeln Sessioner 1982-84 och det var faktiskt med en känsla av positiv överraskning som jag kunde konstatera att Sommarstad och några till av låtarna fortfarande låter riktigt fräscha.
Så jag bestämde träff med gitarristen Johan Wulff och Sam Huber för ett nostalgiskt samtal om flydda tider, nya vågen och om musik som idag inte alltid får den uppmärksamhet den är värd. Och det blev också tal om några lite ovanligare och spännande Slem-spelningar i Tavastehus, ett slags fängelseturné rättare sagt. Men mera om det framöver, först och främst ville jag helt enkelt veta varför man nu bestämt att ge ut samlingsalbumet?
