Historien tar sin början när katten spelad av Lotte Schauman sätter sig för att skriva ned bokstäver som efter varandra bildar en dikt. Vi ser dem projiceras på väggen och förstår att äventyret börjar här.
Hela kvällen blir en hyllning till dikter och deras förmåga att uttrycka känslor. På scenen växlar stämningarna vilt och känslorna går från vemodig sorg till uppsluppna skratt och spirande längtan.
Ensemblen på 14 personen på scenen framför sånger, uppläsningar av ett tjugotal dikter och texterna projiceras på väggarna. Vi får möta den barska krogägarinnan), den sjungande servitrisen, postiljonen som kallar yngre män för pojkspolingar och hans klarinettspelande postfröken. Och vi tar del i den svåra frigörelseprocess det är för den unga Edith att flytta från sin mamma för att vara tillsammans med Elmer som hon längtar till. Mamma vill inte bli ensam och känner det som om hon skulle drunkna.
DuvTeatern har tidigare förlitat sig på klassiker när man utforskat teaterns uttryck. Senast i En rovfågel flyger in som var en variation på Bizets Carmen i samarbete med Operan. Men den här gången kommer texten från skådespelarna själva. Alltsedan våren 2012 har skådespelarna med varierande funktionsnedsättningar i poesiverkstäder tillsammans med Claes Andersson och Tua Forsström lyssnat till andras dikter och lyssnat till sig själva för att hitta de tankar de vill förmedla. Somt går långsamt och dröjande och somt lyder klart med erfarenhetens skärpa. Gemensamt för många av texterna är längtan efter någon att vara med och rätten att vara självständig.
Det som slår mig är hur mycket det lyssnas på scenen. De professionella skådespelarna lyssnar till sina kolleger med funktionsnedsättning. Dom i sin tur lyssnar till varandra och till pianisten Clas Andersson som smidigt ackompanjerar händelserna. Och alla lyssnar till Martina Roos skönsjungande servitris som med sin sång, antingen ensam eller i duett med någon, tolkar det som inte kommer fram i ord. Jag fick också en känsla av att ensemblen lyssnar till hur publiken reagerar. Den ljudbild som hela tiden finns i bakgrunden skapar ett gemensamt rum för oss alla att vistas i.
En av höjdpunkterna är en begravningsscen där var och en får ta farväl av någon viktig. Känslan av värdig sorg är påtaglig och varje dikt framförs som en sista hälsning. Ett utmärkt regigrepp. Den som har svårt att framföra sin text själv får hjälp av en medmänniska, som här blir som en nära anhörig ur samma familj.
En annan pärla är dikten katten sover där Claes Andersson tolkar Pia Renes gester. Han lyssnar på henne och hon på honom.
Ofta tar humorn överhanden som när programledaren Yvonne Heins intervjuar poeterna Tua och Claes i tv programmet Min Godmorgon. Det känns inte skådespelat, utan som en intervju där varken frågorna eller svaren är helt givna.
Det finns någonting fascinerande i kontrasten mellan de professionella skådespelarna och de med funktionsnedsättningar. Det är en dans där man inte vet vem som för och vem som följer. En uppvisning i lyhördhet. För åskådaren gäller det att ta till sig textraderna om att ”utan mask blir man glad , man får tålamod i sig”. För visst kräver det lyhördhet av oss i publiken också, men på samma gång kan man minnas att det är mycket man går miste om om man inte ger sig tid att lyssna.