I tjugo års tid har Esko Männikkö hört till våra mest kända konstnärer ute i världen. Men med tanke på det har han haft rätt så sparsamt med utställningar i hemlandet och många känner honom fortfarande bäst som en skildrare av ett ensligt och kargt norra Finland och dess invånare. Så som på fotografierna i serien Naarashauki som blev hans stora genombrott i början av 1990-talet. Den stora retrospektiva utställningen Time Flies på Konsthallen i Helsingfors ger nu en chans att revidera eventuella fördomar om Männikkös konst.
Det första jag fäster mig vid när jag stiger in på den stora Esko Männikkö-utställningen är upphängningen; bilderna - som f.ö. är beramade som tavlor snarare än som fotografier - hänger ram vid ram, fast i varandra, till synes huller om buller saknande vare sig kronologisk eller någon sorts tematisk indelning. När jag påpekar det här för fotografen själv, håller han med och säger att det inte finns någon som helst vettig tanke bakom upphängningen:
- Det finns ingenting tidsmässigt eller platsmässigt, som skulle förena bilderna på samma vägg med varandra, menar Esko Männikkö, utan det enda kriteriet är det utseendemässiga; att helheten helt enkelt ser bra ut. Därför kan bilder från olika tidsperioder hänga invid varandra, precis som människor invid landskap eller djur invid statyer.
Men om mitt första intryck är en viss överraskning över sammelsuriet, är det ändå snabbt en positiv känsla av att få ta in nya intryck och utmaningar som tar över. Och det är just det som är Männikkös avsikt; besökaren, betraktaren ska få fundera lite mera kring bilderna och bli utmanad. Om alla statyerna t.ex. fanns i ett rum och djuren i ett annat skulle det hela vara lite för simpelt.
Till saken hör också att Esko Männikkö inte nödvändigtvis sysslar med en serie eller ett tema åt gången som sedan kan ses som ett avslutat kapitel. T.ex. övergivna hus i varierande grader av förfall är någonting som inte upphör att fascinera honom och därför fotograferar han ständigt nya hus och rum i en serie som han inte ser något slut på:
- Hela tiden verkar det som om jag råkar på platser och ting som jag bara inte kan hålla mig från att fotografera, säger Männikkö, och vid varje öde hus känns det som att aldrig har jag stött på någonting så här fint tidigare.
Samtidigt kan man notera att antalet levande människor som han fotograferat under senare år har minskat markant. Jag ska återkomma med en iakttagelse kring serien Naarashauki med fotografier på ungkarlar i norra Finland som han i tiderna lade grunden för sin berömmelse med i början av 1990-talet. Men först får Männikkö själv berätta om varför han praktiskt taget har slutat fotografera levande människor:
- Det krävs ett lite annat sätt att jobba på när det gäller att fotografera människor, en staty behöver man liksom inte hitta på så mycket att säga åt, förklarar Männikkö, som med kännspak karg humor tycks mena att det sociala umgänget människor emellan kan vara lite jobbigare än att ha med döda ting att göra.
Och á propos döda ting sedan, så har Männikkö som bäst en serie på gång där han under namnet Blues Brothers har fotograferat gravstatyer på italienska gravgårdar, slitna och eroderade av tidens tand. Som ett slags fortsättning ingår i serien också bilder på mumier som legat i grav sedan 1800-talet och så att säga sett sina bästa dagar.
Överraskande mumier och Lionel Messi
Blues BrothersFoto av mumie, Esko MännikköYLE
Det är just en av de här mumierna som jag tycker att sticker ut alldeles särskilt, inte så lite kuslig som den är, i själva verket mera som en målning än som ett fotografi. Vilket är ett resultat av ljussättning och bearbetning av bakgrunden, som fotografen förklarar. Men när jag påpekar att just den bilden överraskade mig och att den kanske inte motsvarar min bild av ett typiskt Esko Männikkö-fotografi, blir han glad:
- Det är utmärkt om man hittar någonting som är nytt och annorlunda, säger Männikkö och ser det som viktigt att försöka ändra på folks förutfattade meningar.
När han vidare säger att folk kan ha inrotade uppfattningar om en konstnär som en företrädare för en viss stil, ligger det nära till hands att tolka det som att han talar om hur just han fortfarande ofta ses som en skildrare av ett ödsligt och kargt norra Finland och dess invånare. Så som miljöerna ter sig i hans berömda genombrottsserie Naarashauki från tjugo år tillbaka, som jag var inne på där tidigare.
Vad sedan gäller mina egna fördomar kring Esko Männikkö, så måste jag medge att jag blev lite överraskad när jag i en artikel i Helsingin Sanomat kring årsskiftet läste om hans stora passion för fotboll. Det har vuxit till sig i och med att hans dotter spelar och själv har Männikkö också fungerat som hjälpcoach för dotterns lag. Så jag ställer frågan om han har funderat på att kombinera fotbollsintresset med att fotografera, skulle idrott och konst kunna gå ihop? Esko Männikkö är dock tveksam:
- Visst har jag någon gång försökt fota dotterns spel, berättar Männikkö, men då jag själv också hade en roll som hjälpcoach, blev det liksom inte riktigt till någonting av vare sig det ena eller det andra. Sportfotograferande kräver nog en lite annan mentalitet än min, eftersom det hela tiden är action på gång och man måste vara i händelsernas centrum. Men månne det inte sku gå att öva upp sig på det också, fast när egna dottern är med och spelar, så är det nog lite för spännande för att jag ska kunna koncentrera mig på att fotografera.
- Så inte har det... börjar Männikkö, men avbryter sig och kommer på att han faktiskt har lyckats få en bra bild av Lionel Messi.
Den finns nu inte med på Konsthallens utställning, och kanske det inte blir flera sportbilder heller. Men var och en som vill ta sig en funderare på egna fördomar gentemot Esko Männikkös konstnärskap önskar fotografen själv i alla fall att styr stegen mot retrospektiven Time Flies:
- Här ser man i alla fall ett ganska representativt urval av det som har sysselsatt mig under mitt liv som konstnär. Hur det i framtiden kommer att förändras och om det över huvud taget förändras, det återstår att se, säger Esko Männikkö och låter svaret bli hängande på ett sätt som under intervjuns gång har visat sig vara rätt typiskt för hans sätt att uttrycka sig. Lakoniskt och knappt, men inte alls ovänligt.