Att läsa är att ensam lyssna till en författares tankar i text. Texten går i dialog med ens egna tankar. Ju mer ouppmärksam man är desto längre bort från texten kommer man. Då kan det vara bra att diskutera det man läst med andra.
Men det är ingen helt säker metod att verkligen förstå det man läst det heller för alla läser och uppfattar det de läst på olika sätt. Det här kan man också läsa om. För böcker leder ständigt till andra böcker.
I antologin Lukupiiri (2010) som en grupp litteraturforskare och bokcirkelvänner från Åbo har deltagit i skriver Ritva Hapuli och Päivi Almgren om läsare som diskuterar böcker trots besvärliga omständigheter. Endel är självbiografiska och andra fiktiva. Det kan ju tyckas lite konstigt att läsa om påhittade personer som läser. Men egentligen är det lite som att delta i en bokcirkel på egen hand. Risken är att man går in på nätet och beställer böcker man inte hade tänkt skaffa sig.
Lolita i Teheran
I Azar Nafisis Att läsa Lolita i Teheran, Liv genom böcker (2003) skildras hur universitetsläraren Nafisi, när hon hindras av Ayatolla Khomeinis kvinnofientliga regim att undervisa, istället samlar en grupp på sju litteraturstuderande hemma hos sig för att läsa förbjuden västerländsk litteratur. De här mötena blir ett andningshål för kvinnorna då de kan tala om sådant som annars är tabu. Böcker som behandlas är Vladimir Nabokovs Lolita, Scott F. Fitzgeralds Den store Gatsby, Henry James Daisy Miller och Washington square och Jane Austens Stolthet och fördom. De här romanerna har valts för att de alla utmanar den rådande ideologin, på sin tid, på olika sätt. I ett samhälle som det revolutionära Iran där kravet är att litteraturen ska vara uppbygglig och moralisk är det ett sätt att försvara demokrati när man försvarar fantasin.
Nafisi beskriver hur litteraturdiskussionerna blir politiska på föreläsningarna och hur det därför är så viktigt att kunna tala om böcker bland enbart kvinnor, utan dominerande manliga studenter. Enligt Nafiz är ondskan en oförmåga att se andra. Hon menar att det inom oss alla finns en dragning till att bli en blind fördömande sensor. Därför är det så viktigt att kunna läsa om också förfärliga karaktärer, för att kunna leva sig in i deras tankevärld.
Boken har också kritiserats för att vara västerländsk, elitistisk och nykonservativ och för att stöda den euroamerikanska litteraturens maktposition eftersom den inte tar upp iranska böcker. Till det kan man säga att den beskriver en speciell tid i Iran under 1990-talet. Det blir upp till läsaren att fylla i luckorna.
Balzac och den lilla kinesiska skrädderskan
Ett annat exempel på subversivt läsande är Da Sijies Balzac och den lilla kinesiska skrädderskan (1994) där samhällets krav på rätt tänkande även gäller fantasin. Romanen bygger på Da Sijies egna upplevelser under den kinesiska kulturrevolutionen och handlar om två pojkar som skickas ut på landet för att arbeta hårt och omskolas. Deras enda ljuspunkter bekantskapen med en pojke som äger en kappsäck med förbjudna böcker och en vacker skrädderska i grannbyn.
Att äga en kappsäck med böcker i en tid då nästan all litteratur är beslagtagen och förstörd är farligt och det krävs mycket övertalning för att pojkarna ska få läsa ens en av de böcker som finns i kappsäcken. Det blir Honoré de Balzacs Ursule de Mirouët. För dessa pojkar blir mötet med den här historien om en dygdig flicka i kamp med giriga släktingar omvälvande. För att imponera på den vackra skrädderskan återberättar en av pojkarna boken för henne och Balzac påverkar även hennes beteende och hennes sömnad. Men pojken som äger kappsäcken ska snart bli fri och pojkarna tvingas stjäla hans kappsäck för att inte gå miste om skatten. Han kan ju inte anmäla dem eftersom det var olagligt att överhuvudtaget äga romaner av bl.a. Balzac, Dickens, Dumas och Tolstoj. Till slut, uppmuntrad av Balzac, beger sig den vackra skrädderskan till stan för att söka sig ett bättre liv och pojkarna märker till sin förtvivlan att litteraturens makt är större än de trott. Da Sijie har även regisserat en film med sama namn av berättelsen.
Guernsys litteratur- och potatisskalspajsällskap
Den tredje boken i serien riskfyllda bokcirklar är Mary Ann Shaffers Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap (2008). Det är en beskrivning av ett litet samhälle som får kraft och sammanhållning av litteraturen. Romanen utspelar sig under andra världskriget på ön Guernsey som ockuperades av tyskarna och i ett efterkrigstida London. Det är en brevroman vars historia börjar 1946 i London där författaren Juliet Ashton meddelar sin förläggare att hon är trött på att upprätthålla hemmafrontens moral med humoristiska berättelser. Nu vill hon begrunda litteraturens filosofiska, moraliska och praktiska betydelse.
Då får hon ett brev från Guernsey. En jordbrukare där har hittat hennes adress i en bok han skaffat sig. Det hela utvecklar sig till en brevväxling kring litteratur och så småningom målas även öbornas umbäranden under kriget upp. Själva bokcirkeln har uppstått genom en nödlögn där några berusade fiskare undgår straff för att ha brutit mot utegångsförbudet genom att skylla på litterära intressen. När den tyska kommendanten överraskande vill delta så tvingas öborna göra lögnen sann och grunda en bokcirkel. De motvilliga deltagarna som egentligen inte ens är intresserade av böcker märker att litteraturen kan ha någonting att säga. Det här fast de till en början inte förstår idén med att läsa om människor som inte finns.
I Shaffers roman är böckerna magiska och finner sin väg till den perfekta läsaren. Systrana Bronte, Thomas Carlyle, William Shakespeare och förstås Jane Austen har de rätta orden för att trösta öborna som lever i brist och under hotet att skickas till tyskarnas koncentrationsläger.
Juliet Ashton får det allvarliga ämne hon saknat och breven blir till en roman om att leva med hedern i behåll under ockupationens förtryck. Hon reser till ön för att samla material för sin roman och får höra berättelser om heroiskt motstånd och vardagsmod. Juliet själv som är en typisk flickbokshjältinna, käck och rättrådig i alla situationer, ställs i kontrast till berättelser om våld, överlöperi och mänsklig uppfinningsrikedom. Men öborna vittnar också om tyska soldater som känner medlidande med öborna och oroar sig för sina egna familjer i de allierades bombningar.
Läsaren får bland annat veta att på samma sätt som barnen i Finland skickades till Sverige och Danmark under kriget så skickades en del av barnen på Guernsey till det brittiska fastlandet. Man var rädd för bombningar och hungersnöd. Men när kriget var slut återvände alla barnen på en gång tillbaka till ön, efter fem år. Då fanns inte allas föräldrar kvar i livet. Romanen är en romantisk flickbok, med mycket mörka stråk.