Efter tjugo framgångsrika år är det dags för farväl – åtminstone i den här formen. Musikalen Legally Blondeär den sista i raden av TaDaM –produktioner vid musik- och kulturskolan Sandels. Men över musikteaterlinjens sista uppsättning vilar minsann ingen begravningsstämning. Historien om Elle Woods transformation från ytlig tonårstjej till skärpt blondin serveras genomgående med imponerande drive och spelglädje.
Elle Woods är en populär tjej som drar blickarna till sig men när pojkvännen Warner oväntat gör slut för att han vill ha en karriär där hustrur av Jackie Kennedy-typen platsar bättre än förföriska Marilyn Monroe –kvinnor fattar Elle beslutet att övertyga honom om att också blondiner kan. Elle tar sig in på Warners egen domän, juristutbildningen vid Harvard, och går via försök och misstag mot sin ultimata seger, både som jurist och självständigt tänkande kvinna med rätt att bära rosa.
Den snabba utvecklingen från partygirl till knivskarpt stjärnskott i rättsalen hör kanske inte till de mest trovärdiga av Askunge-sagor men det är knappast något publiken sitter och grubblar över inför TaDaMs uppsättning. Showen bär och huvudrollsinnehavaren Dominique Pashley övertygar rejält med sin proffsiga scenauktoritet.
Men trots att storyn kretsar kring Elle Woods är den krävande uppsättningen naturligtvis i allra högsta grad beroende av den kollektiva insatsen. I Legally Blonde medverkar ett drygt tjugotal musiker och skådespelare i sann musketörsanda: en för alla – alla för en. Under Mika Westerlunds ledning fungerar orkestern som uppsättningens energiska motor och garanterar att resultatet är vältajmat och intensivt från den första scenen till den sista. Lyckad är också uppsättningens fiffiga och ekonomiska rollbesättning. De flesta kreerar en rad gestalter parallellt och gör det med rappa rollbyten som dessutom ger skådespelarna möjligheten att plocka fram helt olika sidor av sitt kunnande. I snabbporträtten ryms ofta uppsättningens skickligaste förvandlingstricks.
Björn Schauman gör entré som den tillknäppta strebern Warner och drar ner skrattsalvor när han plötsligt förvandlas till Warners motpol, det fräckt kaxiga ilbudet Kyle som på rullskridskor glider rätt in i hjärtat hos Antonia Bäckmans frejdiga Paulette. Henrik Laine briljerar både i mansroller och som Elles tjejkompis Pilar medan Heidi Laakso på nolltid förvandlas från supersmidig cheerleader till spattigt ledbruten domare. Listan kunde göras längre, Ylva Edlund är en skicklig personregissör och varje förbiflimrande rollgestalt är noga utmejslad. Samtidigt är musikalen förstås tacksam i den meningen att den i första hand handlar om ungdomar i skådespelarnas egen ålder. Av de bärande rollerna är det bara Elles handledare, professor Callahan, som underförstått representerar en äldre generation men det rollinnehavaren Theo Tyrväinen saknar i år kompenserar han med god blick för den medelålders karriärmannens självsäkra framtoning.
I Laurence O’ Keefes och Nell Benjamins musikal härskar girlpower i lättsam feel good-förpackning, allt enligt devisen att blondiner minsann har både snille och sunt förnuft under hårsvallet. Så långt allt gott och väl. Men att varken manuset eller uppsättningen skyggar för att plocka skrattpoäng på en rad andra klichéer urholkar nog samtidigt något av det underliggande kravet på respekt för diversitet. I Legally Blondeär den målmedvetna karriärstudenten en snorkig brunett i stram hårknut, den lesbiska feministtjejen en militant butch i kamouflagetopp medan killen som inte förstår att uppskatta en skymt av vad blondiner har under kjolfållen naturligtvis bara kan vara gay eller från Sverige.
Vilka klichéer vi i publiken skrattar åt avslöjar naturligtvis i första hand något om våra egna stereotypa föreställningar men samtidigt hanterar uppsättningen klichéerna med så aningslöst löje att jag inte helt kan värja mig för känslan att den koketta blondinen och hennes bejakare i stället för att få upprättelse nu upphöjs till något av norm. Och ve den som inte platsar i det mönstret...