Del 1/3
Den 26e januari sänder Radio Vega Tomas Janssons dokumentär ”Alltid rocknroll”. I en tredelad artikelserie berättar han om dokumentärens bakgrund, och om återseendet av Roskilde rockfestival.
Det finns en viss form av idéer som föds ur ens eget... ja, åldrande.
Man börjar fundera på saker som var viktiga ”förr”, vad som har förändrats, och varför.
I fjol gjorde jag en radiodokumentär om något som starkt färgade mina tonår, dvs mitt engagemang i församlingsarbetet. Varifrån det kom, och vart det försvann.
Det naturliga nästa steget var att återvända till det som blev den viktigaste existentiella och känslomässiga ventilen när jag i samband med värnplikten fjärmades från församlingen.
Rockmusiken.
Den hade visserligen alltid spelat en central roll i mitt liv, eftersom jag delade rum med en nästan sju år äldre bror och marinerades i Led Zeppelin, Pink Floyd, King Crimson, Rolling Stones, Genesis etc etc.
När jag småningom sökte mina egna kickar, var det punken/postpunken/new wave som kändes som min helt egna grej. Ebba Grön, Sielun Veljet, The Cure, Imperiet, Lolita Pop, och min eviga kärlek U2 som knockade mig genast när deras tidiga singlar gavs ut i början av 1980-talet.
Så blev rockmusiken för mig den kulturform som kunde gräva allra djupast, som kändes som ett hem, med några band som kunde beskriva mina egna känslor bättre än jag själv.
Och som bjöd på en rad magiska upplevelser som jag burit med mig hela mitt liv.
Mera om några sådana i nästa avsnitt.
Roskilde rockfestival som ram
Frågan jag ville ha svar på var: hur förändras relationen till denna ungdomskärlek när man blir äldre. Kan man fortfarande få kickarna? Så där på riktigt, och inte bara som en nostalgisk biprodukt. En nostalgisk kick kan visserligen också vara stor, men jag ville ha... källan.
När jag satte igång med dokumentären, var det avgörande förstås att hitta en ram för min berättelse. Och rätt fort insåg jag att det måste handla om danska Roskilde rockfestival. Den jättelika rockträffen som vid sidan av brittiska Glastonbury är Europas viktigaste och mest mytomspunna rockfestival.
Men inte bara för att den är så stor och viktig, utan för att Roskilde för mig länge var drömmen om en tillvaro fylld av intryck och infall och rockmusik som dessutom gick i uppfyllelse, om än bara för fyra dagar.
Mellan åren 1982 och 1995 reste jag till Roskilde sammanlagt ett dussintal gånger. Som 20-åring hade det varit det ultimata rockäventyret, men småningom blev festivalen något jag helt enkelt måste återvända till, för att upplevelserna festivalen erbjöd var så stora, unika, totala, och för att stämningen var helt annorlunda än vad finländska festivaler kunde erbjuda på 1980-talet.
1995 höll på att bli sista gången. Men nu skulle jag återvända, för första gången på 18 år. Och uppgiften var att undersöka, vad som händer, vad som har förändrats, om jag ännu klarar av att låta stunden fylla mig, om det ännu är möjligt att försvinna i musiken på samma sätt som när jag var 30+.
De stora rockupplevelserna hade ju ändå varit den grej som vid sidan av Kärleken hade lyckats jaga fram tillstånd som fick mig att känna att jag faktiskt lever och inte bara harvar på med autopilot
Kanske var det lätt ännu som 30-åring att känna så. Men som 50+? Kan man fortfarande få kickarna? Har man längre rätt att dras till samma intensiva upplevelser som när man var ung? Utan att det bara förvandlas till en desperat nostalgisk jakt efter en tid som inte längre finns.
Återstod att ta båten till Stockholm, nattåget till Köpenhamn, och se vad som skulle hända.
Fortsättning följer.