I början av 1900-talet var homosexuella relationer accepterade. Sexuella relationer mellan män var vanliga före andra världskriget i Finland - och förbindelserna stämplade inte männen i fråga, säger Sandra Hagman i sin doktorsavhandling om homosexualitetens historia.
Enligt Hagman var denna typ av förbindelser inte kontrollerade. I vetenskapliga texter beskrevs relationer mellan män som ”pseudohomosexualitet”. Termen skapades av läkaren Magnus Hirschfeld.
Fram till andra världskriget ansågs homosexualitet män emellan vara något som handlade om nyfikenhet, pengar, passion, brist på kvinnor och förblindande påverkan av alkohol.
Accepterat fram till 1930-talet
Olika protokoll har visat att relationer mellan män till stor del accepterades i agrarsamhället i början av 1900-talet.
Enligt Hagman började en fördömande attityd antas under den högerinriktade epoken på 1930-talet.
En orsak till attitydförändringen var den ideologiska uppfattningen om smittsam homosexualitet som uppstod i Nazityskland.
Kriget samlade många män på en och samma plats
Pseudohomosexualitet började uppfattas som farligt i takt med förförelseteorins frammarsch. Männen ville inte nödvändigtvis längre ha kvinnor efter en homosexuell förförelseakt.
Man visste att män kunde ge sig in i relationer i situationer där många män var församlade – och därför innebar krig en farlig situation.
Då en hel årskull unga män placerades vid fronten kunde det leda till det finska folkets förfall. Enligt Hagman spred sig den här uppfattningen om homosexualitet under kriget.
Efter andra världskriget började manlig homosexualitet betraktas som omanligt och farligt i Finland.
Kontrollen av den manliga homosexualiteten ökade i Finland - samtidigt som man i de övriga nordiska länderna började avkriminalisera homosexualitet.
Förförelseteorin hade stor betydelse
Enligt Hagman kan man inte förringa förförelseteorins betydelse i finländsk politik. Följderna av teorin syntes i strafflagen fram till år 1999 då begreppet ”uppvigling till homosexualitet” avlägsnades från lagen.
Å andra sidan kan man säga att förförelseteorin är radikal eftersom den implicit erkänner att heterosexualitet och homosexualitet inte är naturliga och statiska kategorier. Teorin innefattar också rädslan för att homosexualitet ska vara ett attraktivare alternativ.
Homosexuella dömdes mest i norra Finland
Från 1894 till 1971 var det ett brott att vara homosexuell i Finland - men eftersom synen på homosexualitet varierade dömdes det i enlighet med rådande attityd.
Från och med 1930-talet började de fällande domarna öka för att nå toppen i början av 1950-talet och sedan minska drastiskt i slutet av 1960-talet.
De flesta domar för homosexualitet fälldes i början av 1950-talet. Domarna för homosexualitet var regionalt mycket ojämnt fördelade.
I relation till folkmängden dömdes homosexuella mest i städer i norra Finland. I Egentliga Finland och Österbotten dömdes nästan ingen för homosexualitet.
Hälften av alla domar föll i Helsingfors under de år då fördömandet var som starkast. Enligt Hagman var orsaken de olympiska spelen som hölls i Helsingfors. Då skulle stadsbilden ”putsas upp” från icke-önskvärda element.
Rättsfall, tidningsartiklar, brev och anteckningar
I avhandlingen beskriver Hagman homosexuell kärlek via sju olika mäns öden.
Materialet för avhandlingen grundar sig främst på rättsfall, tidningsartiklar, brev och anteckningar under tidsperioden 1894-1971. Se sammandrag (på engelska).
Doktorsavhandlingen granskas 24.1.2014 vid European University Institute i Florens.
Finlands Akademi har stött forskningsprojektet.
(Mikko Leppänen/Yle Uutiset)