Författaren Sanna Tahvanainen växte upp på Kimitoön i ett hem utan böcker - ändå lärde hon sig att läsa som fyraåring. Hon vistades gärna på pappans bensinstation och där läste hon allt hon kom över. Som nittonåring debuterade Sanna som poet och sen dess har hon fortsatt att skriva.
-Jag har aldrig passat in, säger hon, och det var först när Sanna träffade mannen i sitt liv som hon kände att hon hade hittat hem.
-Jag var ganska dålig på att vara barn, säger författaren Sanna Tahvanainen. Barn förväntas ju vilja vara i grupp och de förväntas tycka om att skrika och springa omkring och smutsa ner sig, men sådan var inte jag.
Sanna var väldigt lugn som barn, hon satt helst och lyssnade och iakttog sin omgivning, eller så läste hon.
-Jag var en liten tant när jag var barn, säger Sanna.
-Jag var fyra år gammal när jag lärde mig läsa, och ingen vet riktigt hur det gick till, berättar Sanna. Mina föräldrar var väldigt förvånande när jag plötsligt kunde berätta vad som stod på vägskyltarna när vi var ute och åkte bil, fortsätter hon. I Sannas hem läste man inte böcker, och hon säger skämtsamt att den enda bok de hade var telefonkatalogen.
Sanna Tahvanainen växte upp på Kimitoön där pappan hade en bensinstation. Bensinstationen var en magisk plats för lilla Sanna, och där fanns det också böcker att läsa, Harlequin-romaner, Vita Serien och Mysrysare - alltså sådant som anses vara dålig litteratur.
Alltid varit författare
När jag besökte Sanna Tahvanainen i Helsingfors för att spela in ett Samtal om livet så höll maken Kjell på att bygga en bokhylla som skulle gå ända upp till taket, och Sanna hade just varit till posten och hämtat ut ett paket med böcker. Själv har Sanna skrivit sedan hon var i tonåren. Hon debuterade som nittonåring och har faktiskt varit författare i hela sitt vuxna liv.
-Jag har aldrig haft något vanligt jobb, säger hon.
(Sanna Tahvanainens senaste alster är romanen ”Bär den som en krona”, och den kan man läsa mera om här!)
Tidigare drömyrken
När Sanna var liten drömde hon om att ta över pappans bensinstation, men ganska snabbt insåg hon att det ändå inte var hennes grej. Senare drömde hon om att bli läkare och åka ut i världen och rädda svältande barn. Som femtonåring fick Sanna sommarjobb på Kimitoöns bäddavdelning, och där märkte hon att hon var alldeles för känslig för att klara av att möta skröplighet och död. När hon sen började i nian hade hon inte längre något drömyrke, men hon började skriva – och hon skrev och skrev och skrev.
-Men jag förstod inte då ännu att skrivandet kunde vara ett yrke, säger Sanna.
Passade inte in
Efter gymnasiet studerade Sanna Tahvanainen litteratur och kvinnovetenskap vid Åbo Akademi, men hon kände att hon inte passade in i den akademiska världen.
- Jag hade hoppats att jag i och med studierna skulle hitta likasinnade , men då hade ju jag min olycka redan debuterat medan de andra drömde om att bli författare, så inte passade jag in där heller.
- Jag har egentligen aldrig passat in, säger Sanna. Jag har alltid känt mig utanför på något sätt, och som liten misstänkte jag att jag var adopterad - eller från yttre rymden. Det var först när jag träffade Kjell, min man, som jag kände att jag hade hittat hem, säger Sanna.
Inga planer på att stadga sig och bilda familj
I ”Samtal om livet” berättar Sanna Tahvanainen om hur hon träffade sin blivande man, och vilka förändringar det ledde till i hennes liv.
-Jag hade aldrig några tankar på att stadga mig och få barn, berättar Sanna. Det var jag och mitt skrivande, och jag hade aldrig några drömmar om bröllop och familj…
Sanna Tahvanainen, med maken Kjell i bakgrundenSanna TahvanainenYle/Ann-Sophie SandströmIdag är Sanna Tahvanainen gift, och dottern Stella fyller snart tolv. Trots att maken skulle ha velat ha många barn accepterar han att Sanna är en ”enbarnsmamma”.
-Jag kände starkt att jag faktiskt ville ha barn med honom - men bara ett. Och när folk frågar ”Har ni bara ett barn?” Så säger jag att det faktiskt är ett barn mer än vad jag nånsin hade tänkt att jag skulle ha, säger Sanna.
I många år bodde Sanna på Åland, för makens skull, men i somras flyttade familjen till Helsingfors.
-Jag är egentligen en storstadsflicka, trots att jag växte upp på landet. Jag har alltid trivts bättre i urbana miljöer och jag kunde inte längre förneka mina egna behov, berättar Sanna, som nu stortrivs med att kunna promenera omkring på gatorna i Helsingfors, i maklig takt.
I Samtal om livet berättar Sanna Tahvanainen också om hur det kom sig att hon i tonåren valde att raka av sig håret – och om varför hon nu föredrar att ha den frisyr hon har…
Programmet med Sanna Tahvanainen sändes torsdagen den 9 januari, och det sänds en andra gång lördagen den 11 januari kl. 20.03
Programmets webbversion, utan musik, hittar man här!
Redaktör: Ann-Sophie Sandström