Clik here to view.
En av huvudgästerna på årets filmfestival i Sodankylä var den franska regissören Claire Denis. Hon kom någon dag försent på grund av att hon fortfarande har så mycket jobb med sin senaste film Bastards (Les Salauds, 2013). Filmen blev färdig endast några dagar innan den hade världspremiär på Cannes filmfestival i maj.
Bastards - en rå filmupplevelse
Filmen Bastards visades också i Sodankylä. Det är en väldigt rå, våldsam och grym filmupplevelse. En film som är enklare att beundra än älska. Claires typiska särdrag är att hon inte vill berätta historier utan främst förmedla sinnestämningar. Dialogen är väldigt knapphänd men finns den så framförs den med sådan precision av skådespelarna att den oftast förblir ordlös. Berättelsen är upphackad med tvära och våldsamma kast mellan orelaterade händelseförlopp eller sammanhang som ofta saknas eller endast antyds.
Öppningsscenen i Bastards klipper från regn som öser ner till en död mans kropp som förs in i en ambulans utanför en lägenhet i Paris till en ung vilsen kvinna som vandrar naken och blödande omkring med endast klackskor på fötterna. Claire har leverat bitarna till det pussel som hon inte har någon brådska att lägga för publiken.
Bastards förmedlar den ekonomiska krisens epicentrum. Kapitalismen får stryk och det med besked. Stora pengar lever ett eget liv och ägarna till pengarna lever i en liten bubbla och gör saker som vi mår bättre av att inte ha kännedom om.
Allt har sin början i Afrika
Denis har jobbat tillsammans med bland andra Jim Jarmusch och Wim Winders på 80-talet. Hennes filmer handlar ofta om kolonialismens Afrika eller tar avstamp där som till exempel hennes debutfilm Chocolat (1988). Denise är själv uppvuxen i Västafrika under kolonialismens tid.
- Mina föräldrar möttes under kriget, de gick i samma skola. Min pappa ville inte stanna i Frankrike efter krigets slut, kriget hade söndrat någonting inom honom. Så han rymde. Min pappa tog med min mamma och så flyttade de till en fransk koloni i Afrika. Vartannat år kom jag hem till Frankrike för att träffa resten av min släkt. Och vi passade verkligen inte in i resten av min familj. Vi var vildarna som bodde på savannen i Afrika, säger Denis.
- Jag och min syster var uppfostrade som fransmän, jag såg mig själv aldrig som en afrikan, eller ens en halvafrikan trots att jag var uppvuxen där. Jag visste redan som liten att vara vit innebar privilegier trots att alla runt mig var svarta. Jag var en människa med vitt skinn i ett svart land och det gör en stor skillnad, säger Denis ledsamt.
Men har den afrikanska berättelsen fått fotfäste i din berättarkonst?
- Under koloniseringen fick den afrikanska kulturen inte stor betydelse. Det betydde också att afrikanska berättelser kom i skymundan. Jag blev påverkad av böcker som min mamma läste för mig. Och det var främst västerländska böcker.
- När jag var 20 år gammal läste jag min första William Faulkner roman. Jag förstod ingenting, men jag förstod att detta kunde vara film. En långsam handling som låter som musik. Mänsklighetens och vardagens tragedi, men inget ställningstagande.
Precis som i hennes filmer. Det finns ingen påtvingad moral eller förutbestämd åsikt. Claire Denis i all sin mystiska skönhet är utan tvekan en av Frankrikes främsta regissörer och även filmens visuella poet. Musiken i hennes filmer är oftast komponerad av Stuart A. Staples och hans brittiska indiepopband Tindersticks. Och även de levererar med en intensitet som lyfter filmen ett par nivåer.
