Clik here to view.
Både Jerry Leiber och Mike Stoller kommer från judiska hem och föddes år 1933, i Baltimore respektive Long Island, New York. Men när killarna var i tonåren flyttade de med sina familjer västerut till Los Angeles där de sedan kom att träffas år 1950 som aspirerande låtskrivare med en brinnande passion för svart blues och rhythm & blues. De var alltså inte mer än 17 år gamla vid i det här skedet, men båda var fast beslutna att starta en karriär inom musiken.
Leiber var den som först och främst hade ambitionen att skriva låtar och han var ute efter att hitta en partner som kunde komponera musik till några texter han hade skrivit. Då fick han tips om en pianist som delade samma besatthet för blues, som Leiber själv kände, och när de träffades synkade deras samarbete genast så bra att de fick ihop några låtar.
Vid den här tiden jobbade Jerry Leiber i en skivaffär och hade kommit i kontakt med diverse distributörer av vilka en viss Lester Sill, som jobbade för skivbolaget Modern kom att spela en viktig roll i vår historia. Modern var ett av de tidiga små skivbolagen för den spirande rhythm & blues-stilen och det var via Sills kontakter som Leiber och Stoller fick chansen att framföra sina låtar för cheferna på Modern, de fyra bröderna Bihari.
Det som är intressant i sammanhanget är att precis som Leiber och Stoller, hade Lester Sill och många av cheferna på dessa småetiketter, som Modern, Atlantic, Aladdin, Savoy med flera en judisk bakgrund och enligt den självbiografi som Jerry Leiber och Mike Stoller gav ut år 2009 i samarbete med musikskribenten David Ritz - titeln på boken är för övrigt Hound Dog - är det Sill som drar den slående parallellen till den skrothandelsbusiness som likaså många judar var involverade i. För där de stora järnhandlarfirmorna inte ville ha något med skrothandel att göra, förstod sig inte heller de stora skivbolagen RCA, Columbia och Decca på den musikindustri som riktade sig främst till afroamerikaner, d.v.s. just blues och rhythm & blues som föraktfullt kallades race music. Här såg de mer framsynta judiska affärsmännen i branschen sin unika chans.
Och Jerry Leiber och Mike Stoller fick sin chans när de år 1950 stegade in på Modernbolagets kontor och framförde sin låt That’s What The Good Book Says för bröderna Bihari; Jerry sjöng sin egen text och Mike kompade på piano. Men för inspelningssessionen anlitade man sånggruppen The Robins, som med Bobby Nunn i spetsen visade sig vara ypperliga tolkar för den humoristiska texten med sina smått bisarra bibelanspelningar.
De tidigaste låtarna och Hound Dog
Det här kom sedan att bli den första Leiber-Stollerinspelningen som kom ut på skiva. Men den allra första låten som killarna skrev då de träffades vid tidigare nämnda tillfälle, heter Real Ugly Woman. Den spelades in av Jimmy Witherspoon, en annan av Moderns artister för övrigt, och en av Jerry Leibers stora favoriter, vars hitlåt Ain’t Nobody’s Business han hade hört i en radioshow och nära nog trillat av stolen.
Real Ugly Woman ger också redan den prov på sådan slags humor och jargong som kom att känneteckna Jerry Leibers texter långt framöver. Bland de tidiga Leiber-Stoller-låtarna kan nämnas också Kansas City, som i sin originalversion från 1952 gavs ut under titeln K.C. Lovin’ och framfördes av sångaren och pianisten Little Willie Littlefield. Men sedan Wilbert Harrison spelade in den stilbildande versionen år 1959, är det Kansas City som gäller; den steg till #1 på hitlistorna och har sedan dess gjorts i otaliga versioner börjande från The Beatles.
Sedan kom Hound Dog, först i originalversion med väldiga Willie Mae “Big Mama” Thornton och år 1953 steg den till nummer ett på r&b-listan år 1953 och sålde i miljoner. Men det var bara början, för år 1956 gjorde en tunn, vit kille vid namn Elvis Presley sin version och...
Ja, det har sedermera sagts om Hound Dog att bara med den låten allena hade Leiber & Stoller skrivit in sig i rockhistorieböckerna för all tid framöver.
Hitmakarna Leiber & Stoller
Här kan det vara på sin plats att påminna om att när Jerry Leiber och Mike Stoller träffade Elvis år 1957, var Elvis alltså 22 år gammal och Jerry och Mike 24, det vill säga inte precis några lastgamla farbröder ännu precis. Men började det ta fart på allvar i och med en kortvarig sejour som låtskrivare i kung Elvis hov, ungefär samtidigt som man radade upp hitar för The Coasters.
Sånggruppen Coasters kan sägas vara - utan att jag här går desto närmare in på personalförändringar - en fortsättning på The Robins, som vi kanske minns att var med om att göra de allra första Leiber-Stollerlåtarna. Och nu tog man den svärtade blueshumorn och hipsterjargongen som hade kännetecknat de tidiga låtarna till helt nya nivåer. Smokey Joe’s Cafe, Riot in Cell Block #9, Down in Mexico, Youngblood, Yakety Yak, Charley Brown, Along Came Jones och Poison Ivyär några av de kändaste och mest hejdlösa humor-rock ’n’ rollnumren.
En annan sånggrupp som intimt förknippas med Jerry Leibers och Mike Stollers låtskrivargeni är The Drifters. Med There Goes My Baby, en av de stora hitarna år 1959, var man först med att använde sig av stråkar sig av stråkar inom rhythm & blues-popkretsar och den räknas därför som en av tidernas mest inflytelserika Leiber-Stoller-produktioner. Och då är produktion just nyckelordet, för om jag tidigare har varit inne på det här med att det för Leiber och Stoller alltid varit av högsta prioritet att se över sina låtar som helheter och ta i beaktande inte bara text och musik, utan också hur låten framförs och hur instrumenten ska falla på plats, så är det just det som skivproduktion handlar om och det är det som Leiber och Stoller i själva verket sysslat med ända från början , även om man kanske inte har kallat det så.
Is That All There Is?
Vid det här laget i ingången av 1960-talet Jerry Leiber och Mike Stoller hade flyttat tillbaka till New York och hade sitt kontor på Broadway i Manhattan, närmare bestämt på adressen 1619 Broadway i den berömda Brill byggnaden. The Brill Building var en formlig hitverkstad, som inhyste hela räckan av de mest framgångsrika hitmakarna inom Amerikas hela showbiz. Allt från namn som Cynthia Weill-Barry Manntill Burt Bacharach-Hal David och Gerry Goffin-Carole King. Så Leiber och Stoller var sannerligen i gott sällskap, och även om de fortfarande skrev låtar, så började de allt mera gå in för att producera. Men helt tydligt ville de också ta åt sig en mindre aktiv roll i det skapande arbetet som bakgrundspåverkare.
Redan på 50-talet hade Leiber och Stoller försökt sig på att starta och leda ett skivbolag i och med Spark records, men om det den gången inte ännu slog några gnistor precis och man fick mera ut av själva låtskrivandet, så började tiden kännas mogen för att pröva på nytt. Red Bird kom att gå i spetsen för den s.k. tjegrupp-boomen med namn som Shangri-las, Shirelles och The Dixie Cups och även om Leiber och Stoller alltså höll sig i bakgrunden och övergav låtskrivande åt andra, visade man att man fortfarande hade fingret på tidens nerv när bolagets skivor höll jämna steg med Motowns hitmakare och den s.k. brittiska invasionen med Beatles i spetsen.
När 1960-talet började närma sig sitt slut hade Jerry Leiber och Mike Stoller uppnått det mesta som låtskrivare, men en dröm som herrarna ännu närde var att skriva och producera en musical. Den drömmen gick slutligen i uppfyllelse år 1995 när Smokey Joe’s Café, en revy som var baserad på 39 Leiber-Stoller-hitar, hade sin premiär på Broadway. Av de låtarna hör du bara en del i detta program. Så då är det naturligt att som Peggy Lee i sin Leiber och Stoller-hit från 1969, avslutningsvis fråga sig, Is That All There Is? Och svaret måste givetvis vara, nej.
Fokus på Leiber & Stoller, lördagen den 22 juni kl. 7.03. Redaktör: Ralf Sandell.