Runebergspriset för år 2017 har idag, på Runebergsdagen den 5 februari, delats ut i Borgå. Priset på 10 000 euro tillfaller Peter Sandström för romanen Laudatur. Prissumman utbetalas av tidningen Uusimaa och Borgå stad.

Vinnaren utsågs bland åtta kandidater av en jury som bestod av juryns ordförande, författaren Tero Liukkonen, diktaren Tommi Parkko och litteraturforskaren Maili Öst.

Bland de nominerade verken återfanns två finlandssvenska verk, Peter Sandströms Laudatur samt Henrika Ringboms poetiska essäsamling Elden leende – berättelse från en resa till Japan.

Peter Sandströms roman Laudatur var också nominerad till Finlandiapriset 2016.

I sitt festtal konstaterade juryns ordförande Tero Liukkonen att Runebergspriset under sin trettioåriga historia har lyckats lyfta fram den finländska litteraturen i all dess mångfald, och att priset har sin betydelse i att det seglar utanför alla kategorier:

”Författaren må vara kvinna eller man och skriva på finska eller svenska, det krönta verket må vara roman, novell- eller diktsamling, essäkonst eller reseskildring, det har ingen som helst relevans i valet av kandidater för Runebergspriset. Litterär och estetisk kvalitet är det enda som räknas.”

Juryns prismotivering lyder som följer:

”Laudatur är en frustande munter, avbeväpnande melankolisk och till sitt språk spänstigt rotknölig roman full av hemliga tankegångar. Vår huvudperson, tidningsmannen och poeten Peter existerar mellan några långsamma, nästan stillastående dagar i september 2014 och en häftigt accelererande, melodramatiskt absurd händelsegalopp i augusti 1988. Världen vippar, nu som då och alltid, på branten till nya omvälvningar och välter sina murar, men Peter koncentrerar sig mest på sin flygande zebra till akademisk karriärkvinna och fru, sina nästan vuxna barn och sina minnen av att vara nästan barn själv. Peter är en fredens man, som tror att han äntligen slutit fred med sitt inre.

Laudatur är en studie över tidens gång och tidernas gångar in varandra, dagarnas oändligt skiftande tempo. Det är en studie över språket och tystnaden, människan i beröring med andra människor och världar. Laudatur utforskar livet, människans årstider och vår egen dödlighet. Peters generation trängs med tidigare och kommande, men har inte ett hum om sig själv. Vi får se människan precis sådan som hon är, rik i all sin otillräcklighet. Laudatur är framför allt en studie över den kärlekande människan, all den kärlek som fyller ett liv.

Peter Sandströms roman beviljas härmed Runebergspriset för sina förtjänster i samtliga läsvärda ämnen och det allmänna vitsordet laudatur.”

Runebergspriset är ett litteraturpris som utdelas med stöd av tidningen Uusimaa, Borgå stad, Suomen Kirjailijaliitto, Suomen arvostelijain liitto och Finlands Svenska Författareförening. Priset utdelas årligen i Borgå på Runebergsdagen den 5 februari.

Priset instiftades år 1986. Priset har skapats för att stöda högklassig litteratur, men också för att ge nya element till den litterära diskussionen och för att pigga upp firandet av Runebergsdagen.

Svenska litteratursällskapet firar på söndag sin 132:a årshögtid med att som vanligt dela ut en rad litterära pris. SLS belönar i år 20 författare, forskare, dramatiker och institutioner för deras insatser inom litteraturen, teaterkonsten och forskningen. Den totala prissumman är 264 000 euro.

Det största priset, Karl Emil Tollanders pris på 40 000 euro, går till professor Max Engman för boken "Språkfrågan. Finlandssvenskhetens uppkomst 1812-1922".

Enligt prismotiveringen är verket en imponerande syntes av Engmans över fyra decennier långa forskning om Finlands formation till en nation och stat i växelverkan med Sverige, Ryssland och de övriga europeiska imperierna.

"Engmans enastående styrka som forskare ligger i hans förmåga att gestalta det förflutna över nationella, språkliga och ideologiska gränslinjer", heter det.

Milja Sarkola Milja Sarkola Bild: Yle/Jessica Edén milja sarkola

Sarkola och Lindén får 20 000 var

Bland de övriga större pristagarna finns dramatikern Milja Sarkola och författaren Zinaida Lindén, som båda får 20 000 euro i prispengar.

Sarkola prisbelönas för sin pjäs "Allt som sägs", där hon enligt prismotiveringen behandlar det som är svårt i mötet med en annan människa - vår längtan efter bekräftelse och vår rädsla för att bli missförstådda och avvisade.

Lindén får likaså ett pris om 20 000 euro för sin bok "Valenciana", en "stilsäker och skickligt komponerad novellsamling där författaren utforskar globaliseringens samtidigt förvirrande och vitaliserande flöden".

Zinaida Lindén Bild: Janne Aaltonen zinaida lindén

Författare och andra

10 000 euro var går till författarna Ralf Andtbacka för boken "Vallarna", Catharina Gripenberg för diktsamlingen "Handbok att bära till en dräkt" och Sofia Torvalds för boken "Bliv du hos mig".

Bland de övriga pristagarna finns bland andra kontaktchefen Emina Arnautovic som belönas för sin talekonst och språkfärdighet på svenska (5 000 euro); författaren Ulf Stark och illustratören Linda Bondestam som får pris för boken "Djur som ingen sett utom vi" (à 8 000 euro).

Festföredrag av Kjell Westö

Svenska litteratursällskapets årshögtid ordnas på söndagen i Helsingfors universitets solennitetssal med start klockan 18, och strömmas på SLS webbplats.

Festföredraget hålls av författaren Kjell Westö under rubriken "Jaguaren och Glitterflickan på Punschverandan. Om en litteratur som ofta varit mångsidigare än den själv förstått."

I festprogrammet ingår bland annat ett uruppförande - beställningsverket "i stället för vingar" komponerat av tonsättaren Lotta Wennäkoski till text av lyrikern Eva-Stina Byggmästar.

Alla pristagare och prismotiveringar kan du se här.

Alma pratade om ett galet år. Isac Elliot slog vad med farsan och fick en klocka. Saara Aalto hade fått sin första Emma-inbjudan. De flesta av Finlands mest kända artister dök upp på årets Emma-gala. Många av dem antydde en och samma sak: Det är i Los Angeles det händer just nu.

Årets branschfest för musikfolket fick en tydlig vinnare i år. Paula Vesala, som släpper musik under sitt efternamn, hade plötsligt fyra nya Emma-statyetter att hitta hyllplats åt när kvällen var slut.

Men det var kring fjolårets sensation, 21-åriga Alma, som reportrarna svärmade som bitska flugor. Med överstora läderjackor och likadant neonfärgat hår stack hon och tvillingsystern Anna tydligt ut på röda mattan i Esbo.

- Kläderna är köpta i Los Angeles, förklarade Anna.

- Vi har nog utvecklat stilen tillsammans, sa Alma.

Gruppen JVG tog hem två Emma-statyetter på årets gala. Gruppen JVG tog hem två Emma-stayetter på årets gala. Bild: Yle/Tommy Nordlund emma,emmagalan,JVG,jvg,musik

Los Angeles nya musikmeckat

Just Los Angeles är en stad som många av de finländska artisterna återkom till. Det är tydligt en trend att åka över Atlanten för att göra nya låtar.

- Jag har varit där och gjort ny musik. Det har varit ett helt galet år, vad mer kan jag säga. Men jo, jag tycker mina kommande nya låtar är de bästa jag gjort, berättade Alma innan nästa kamerateam högg tag i henne.

Också Grankullas storstjärna, Isac Elliot, hade nyligen klivit av planet från L.A.

- Jag är nöjd med mitt liv nu. Inte för att jag skulle ha varit missnöjd tidigare, men det händer mycket. I år kommer jag att göra fler spelningar än jag nånsin tidigare gjort. Jag kommer att släppa mer musik än nåt annat år, berättade han i en kostym som matchade den omtalade, röda mattan.

Cheek och Elastinen uppträdde på Emma-galan som nya duon Profeetat. Cheek och Elastinen uppträdde på Emma-galan som nya duon Profeetat. Bild: Yle/Tommy Nordlund Cheek,Elastinen,emma,emmagalan,hiphop,Jare Tiihonen,musik,profeetat

Första gången på finska

Just nu är Isac Elliot aktuell med låtar på finska tillsammans med Mikael Gabriel.

- Han är den enda som jag kan tänka mig att göra det här med. Vi har samma stil och vision, och har känt varandra länge. Men nästa gång jag släpper ny musik så blir det min egen, lovade han.

Saara Aalto var på sitt livs första Emma-gala. Orsaken? Det har inte kommit nån inbjudan tidigare år.

- Det här är ju de stora skivbolagens fest, och jag har tidigare släppt min musik på eget bolag. Men nu är jag här, skrattade hon.

Galna saker kan hända

Livet som X Factor-stjärna i Storbritannien har hon inte hunnit smälta än.

- Det var underbart, spännande. Det visar att galna saker kan hända. Du ska bara våga vara dig själv!

Alla är vanliga människor

Finlands musikliv mår bra. Det menade åtminstone Cheek och Elastinen, som numera jobbar ihop som Profeetat.

- Vi har grymma nykomlingar, sa Elastinen.

- Emma-galan satsar man bara mer på varje år och den växer. Det är fint att se, sa Cheek.

Också Alma höll fram att Finland kan, under en kort intervjucirkus i pressrummet.

- Du ska gör det du vill. Om du vet att du är bra, lita på det. Vi är alla helt vanliga människor, precis som Rihanna och alla andra.

I Alvar Gullichsens ateljé hänger en bild på en hök med blicken riktad mot hans abstrakta, exakta, geometriska målningar i starka grundfärger. Han talar om “hökkultur”, inte högkultur.

Alvar har mycket i bagaget som ligger i grunden för hans konstnärskap, både fri uppfostran, en värld av serietidningar, men också en modernistisk konsttradition som hans farmor, Maire Gullichsen med Artek och Villa Mairea gör högst tillgänglig med den moderna bildkonstens stora namn ständigt närvarande.

Det ger en bas för experiment och kreativitet. En känsla för stil och ett öga för vad som ligger i tiden.

Detta resulterar i egna gränsöverskridande arbeten. I slutet på 1980-talet startar Alvar Gullichsen BONK business, ett fiktivt företag som skapar maskiner, som inte fungerar och ett helt maskineri av marknadsföring, ett visuellt koncept, som slår igenom internationellt. Alla fascineras av BONK. Det blir bråda tider att åka omkring med BONK, ett allkonstverk med en egen STORY.

Bild: YLE/Niclas Lundqvist bonk,nystad

För mycket Bonk

Men i något skede blir det för mycket BONK och framgång. Det är fortfarande obekvämt att tala om det, säger Alvar och talar om freedom from Bonk och ett starkt behov att lämna den perioden bakom sig.

I filmen Non local domain dokumenterar Alvar Gullichsens systerson, Arthur Franck sin morbror. Han filmar medan Alvar förbereder en utställning, med en speciell vision om att uppoffra spontaniteten för att uppnå en form av meditation.

Dokumentären lyckas beskriva en utveckling som omspänner allt från starten i en familj där man varit mån om att ge barnen stor frihet, en air av 1960-talets fria uppfostran. Man har fått testa alla gränser. Och experimentera.

Men allting har ändå inte varit fritt att tala om, ett trauma är en äldre bror som dött tidigt, en sorg som han först nu, när han har gått genom en livskris, lyckas bearbeta. Här beskrivs en tunnel som han småningom lyckas ta sig ut ur, ur askan i elden, som en Fågel Fenix, en slags transformation. En nödvändig process.

Alvar Gullichsen bränner gamla målningar Bild: Arthur Franck Alvar Gullichsen,bildkonst,omvändelse

På väg mot en helare person

- Jag ville filmen skulle ha en titel som tog fasta på det meditativa, metafysiska, lite flummiga, lite som en dröm, säger Arthur.

För regissören var avsikten aldrig att speciellt ta fram släktaspekten. Att dokumentera är ju en lång process, som förändras under vägen. Jag tycker att den landar ganska nära det som jag ursprungligen hade tänkt, berättar Arthur. Jag ville komma under ytan och fånga den inre världen, hitta en inre monolog.

Det är ju en fördel att jag känner Alvar och att han därför också kunde närma sig svårare saker. Sist och slutligen tycker jag att han beskriver en positiv process, där han kommer ut som en helare person.

Med namnet på dokumentären, Non local domain avser Alvar Gullichsen att vara öppen för olika dimensioner av nya möjligheter, också andliga dimensioner, genom att kommunicera material från vad han kallar just en non local domain.

Alvar Gullichsen i sin ateljé Bild: Arthur Franck Alvar Gullichsen,Ateljé

Dokumentären Non - local domain sänds den 5.2 kl. 20.00-21.00 på Yle Fem och Arenan

Den 6 februari firar Teets Vänner i Finland Tedagen för andra året. Föreningen vill hylla den ädla drycken som har både historiska och filosofiska undertoner. Helsingfors tedistrikt sträcker sig från Rödbergen till Kronohagen.

På Elisabetsgatan i Kronohagen finns TeHelmi. Vi befinner oss på tsarens hustrus gata och i butiken finns hallondoftande te för tsaren, krämigt grönt te med toffesmak åt Kejsarinnan Alexandra och ett mäktigt svart te smaksatt med röda och svarta frukter för Katarina den Stora. Butikens mörkbruna apoteksliknande skåp är fyllda av te och olika antika tetillbehör, slitna plåtburkar och porträtt på tsaren.

Ryskinspirerade tesorter hos TeHelmi. Tre olika teförpackningar med ryska motiv. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola te,tehelmi

Jag slår mig ner vid ett av de små runda borden vid fönstret och väntar på att träffa Olga Liebkind som är född i St Petersburg men numera Kronohagenbo. Olga är uppvuxen med den passionerade ryska tekulturen. Olga stiger in i butiken och sätter sig framför mig. Vi blir serverade ett rykande hett svart te smaksatt med frukt.

Olga Liebkind älskar att smaka på olika teer och analysera deras smak. Olga Liebkind sitter och dricker te på ett tehus i Helsingfors. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola olga liebkind,te

- Det finns flera ordspråk som handlar om te hemma hos oss i Ryssland. Ett mycket använt är att har du inte ens tid att dricka ditt te, det betyder att någon har så bråttom.

Vägen till himlen går förbi en tekanna― Ryskt ordspråk

Olga berättar att man i hemlandet avslutar alla måltider med en kopp te. Det är en helt egen kultur kring teet och det är en familjetradition. Testunden räcker flera timmar och man häller nytt kokande vatten och tillsätter nytt te på det gamla i tekannan.

- När du besöker dina vänner får du alltid te serverat med något sött, konfekter, kex, kakor eller sylt.

Ja, sylten, den fascinerar mig. Jag har sett flera fotografier där det ryska teet serveras med hallonsylt, vackert upplagd i en skimrande kristallskål.

- Hallonsylt äter vi bara med teet då vi är förkylda. Jag älskar min mammas hemgjorda svartvinbärssylt, tranbärssylt och krusbärssylt smaksatt med apelsinskal. Hon tillreder dem av bären från vårt landeställe. Vi rör inte sylten i teet utan äter den med silversked till teet.

Olga minns hur hon som barn älskade att äta russinbullar till teet. Som ung hoppade hon ibland över lunchen och drack hellre flera koppar te med tilltugg.

- Sen blev man ändå hungrig!

En samovar står mitt på bordet och får tiden att stanna. En samovar på ett bord. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola samovar,te

Vad skall jag göra med bladen?

Olga berättar att alla dricker te i Ryssland. 95% av befolkningen gör det. Ryssland är det mest tedrickande folket utanför Kina, säger hon. Den ryska teceremonin inleddes år 1638 då den ryska tsaren Michael Fedorovich fick en fick en gåva av Altyun-Khan, Mongoliets härskare, några teblad. Han frågade vad skall jag göra med bladen? När han lärde sig njuta av teet började Ryssland byta ut pälsar och tyger till te från Kina.

- Först var teet en exklusiv dryck som hämtades med kameler till Ryssland. Till en början var det en societetsdryck. Teeboomen föddes på 1800-talet då massorna började dricka te när transporten blev billigare.

- Vi har alla egna tekoppar i min familj. Min storasyster har den största koppen! Min kopp är också stor för det är tröttsamt att stiga upp och fylla den. Därför har vi också två kannor, den lilla med det bryggda teet i och den stora med hett vatten i.

En antik tesil i silver som placeras i tekannans pipa. En tesil i silver. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola silver,tesil

Olga arbetar som elingenjör och brygger sitt eget te också på kontoret. Tepåsar kommer inte på frågan. När hon får gäster dukar hon fram sitt fina ryska porslin. Olga berättar att det inte kommer på frågan att i Ryssland bara köpa två tekoppar, det skall vara ett halvt dussin eller ett helt dussin med bullfat, kannor och sockerskål till. Tack vare teets popularitet på 1800-talet så skapades de första porslinsfabrikerna.

- I Ryssland är det ofta kallt ute så då tar man en kopp te. Min man har börjat dricka mer te efter att vi träffades. Vi hämtade nyligen te smaksatt med torkade frukter, ingefära och blommor från vår resa till Israel.

Olga är så förtjust i att sitta och diskutera brevid sin tekanna av glas som är fylld av vatten och en teblomma.
- Det är ljuvligt att se hur blomman blir större under diskussionerna.

Teet skall njutas med silverskedar. Två silverskedar med N-monogram på en vit duk med brodyr. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola silverskedar,te

Från kråkpiss till fint Darjeelingte

Petra Tandefelt hör till de teentusiaster från föreningen Teen Ystävät - Teets Vänner, som för två år sedan skapade Tedagen. Hon har vuxit upp bland samovarer och ryskt te. I dag är hon föreståndare för Leksaksmuseet på Sveaborg. Museet är inhyst i en gammal ljusröd trävilla som den ryska kaptenen Vasiljev lät bygga 1911. Hennes passion för teet har åstadkommit ett eget svart ryskinspirerat te för villan. På Leksaksmuseet serverar hon Vasiljevs te för sina besökare från när och fjärran.

Det finns olika ryska tesorter i Finland. Två olika ryska teblandningar och två tesilar. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola te,tesil

- Som barn drack vi te som matdryck och kaffe till efterrätt. När jag tänker på samovarte tänker jag på att där finns hett vatten och teet läggs i den lilla porslinskannan som placeras på samovarens topp. Teet kan ligga i kannan hela dagen. Kvaliteten på teet måste hålla. Mitt te har skapats med det syftet. Som barn drack vi te som smakade kråkpiss för att det hade legat så länge i kannan och vi hällde mera te och vatten på det gamla.

Petra Tandefelt njuter varje dag av flera koppar gott te. Petra Tandefelt sitter och dricker te på en soffa. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola petra tandefelt,te

Darjeeling för den franska smaken

Petra Tandefelt börjar sin dag med en stor kanna nybryggt grönt te. En annan favorit tesort är Darjeeling.

- Fransmännen älskar Darjeeling. Teet fick en boom på 1980-talet. Då klassificerades Darjeeling precis som vinerna i Frankrike. Det är också populärt med kryddade teer där.

Petra väntar på tevärldens beaujolais nouveau, first flush, vårens första skörd av Darjeeling. Hon vill också påminna oss om att vi har ett gammalt tehus i Finland.

- Sergejeffs tehus startade 1854 i Viborg och i dag får man fortfarande deras ryska teer hos oss.

När jag tänker på min känsla för teet minns jag hur jag en kväll stod och bryggde te i mitt kök. Jag kände mig tidlös på något sätt. Teet är uråldrigt och samtidigt evigt. Teets estetik är lugnande och gör vardagen festlig på ett spirituellt sätt. Teet får mig att känna släktskap med Romanovs, Tsehov och Dostojevksi. Det var inte länge sedan tågen till St Petersburg gick på den kraft samovarerna alstrade.

Ett ryskt fat från slutet av 1800-talet får bli ett serveringsfat för kanelbullarna till teet. Ett gammalt porslinsfat med blomsterdekorationer fyllt med kanelbullar. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola bullar,porslinsfat

Chick lit är ett begrepp som ibland används i nedsättande ton om lätt underhållningslitteratur riktad till kvinnor. Bokpodden Hietanen & Henrikson reder ut varifrån genrens skämsvärde egentligen kommer.

- Tycker du inte det är nedsättande att prata om chick lit? frågade Anne då vi bandade in veckans bokpodd.

Vi hade läst Katrin Zytomierskas Bucketlist, en fruktansvärt dålig bok. I podden säger jag visserligen många hårda ord om verket, men jag hade inte tänkt på att just uttrycket chick lit kunde ses som kränkande.

Chick (tjej) lit (litteratur) är en genre som för det mesta skildrar livet för unga övre medelklasskvinnor i storstadsmiljöer, där (hetero)kärlek, konsumtion och livsstil ofta står i fokus.

Varför kan det då tolkas som ett skällsord? Orsaken ligger förstås i att grejer som är feminint kodade eller riktade uttryckligen till kvinnor i allmänhet värderas lägre än sådant som riktas till män. Det i sin tur beror på att vi lever i ett patriarkat, där mäns upplevelser och handlingar ses som viktigare än kvinnors.

När män skriver om sex eller känslor tolkas det som stor konst. Varför kallas inte Houellebecqs eller Knausgårds böcker för dick lit? Därför att den manliga upplevelsen = den allmänmänskliga. Både kvinnor och män läser och identifierar sej med manliga författare och manliga romankaraktärer. Mannen är norm.

Visst, chick litten får (ofta alldeles berättigad) kritik för att sakna litterär tyngd och vara ytlig, till och med reaktionär i sina könsroller och klassperspektiv. Vissa kanske tycker att det är lite av genrens poäng. Det ska vara lätt, det ska vara en verklighetsflykt. Chick lit är underhållning.

Men ifall vi inte vill se på chick litten som en skymf, måste vi också ta den på allvar och alltså kunna kritisera verken - inom genrens ramar förstås. Det går inte att jämföra en gourmetmiddag på en Michelinrestaurang med en euros hamburgare i en snabbmats-drive in. Men det finns skillnader mellan äcklig snabbmat och god snabbmat!

För det vore ju verkligen att nedvärdera kvinnor, att inte alls kritisera ett verk bara för att det är skrivet av en kvinna åt en annan kvinna. En sådan feminism tror inte jag på, där vi bara ska hålla med varandra hela tiden. Det är både fördummande och idiotiskt.

Att hålla våra medsystrar om ryggen är att också våga kräva saker av dem. När jag plockar upp en bok förväntar jag mej en viss nivå av både språket och det konstnärliga uttrycket, även om det är ett relationsdrama. Jag tror på att också kvalitativ chick lit kan existera.

Så svar till dej kära Anne: Jag tycker inte det är nedsättande att prata om chick lit, eftersom jag inte tycker att teman som berör kvinnor är sämre än teman som berör män eller vem som helst. Det som däremot ÄR nedsättande gentemot kvinnor, är att skriva en så dålig bok som Zytomierska har gjort. (Lyssna på vår podcast om du vill höra exakt vad som gör den så dålig! Källa: Min feeling.)

Kan ni rekommendera någon BRA bok som kunde passa i kategorin chick lit?

Ps. Jag ber om ursäkt för cissexismen i detta resonemang, det vill säga uppdelningen i binärerna kvinna-man. Det handlar mest om kategorier och begrepp, inte könstillhörighet - som ju kan vara betydligt mer flytande.

Malin Klingenberg och Joanna Vikström Eklöv får det nya barnlitteraturpriset Runeberg Junior för boken Den fantastiske Alfredo.

Den fantastiske Alfredo är den fjärde boken i serien om Patrik, Irene och den vilda Pensionärsmakten.

Den andra boken som delar på priset är Paten kalastuskirja av Timo Parvela och Pasi Pitkänen.

Domare var filmregissör Saara Cantell och böckerna valdes ut av förskolegrupper och elever i årskurs ett och två i Borgå bland nio kandidater.

Cantell ansåg att barnjurygruppernas val var viktigt och beslöt att dela priset mellan de två favoritböckerna.

Syftet med priset är att främja läslusten hos barn. Både finsk- och svenskspråkiga böcker deltog i tävlingen.

Borgå stad och Tidningen Östnyland/KSF Media instiftade Runeberg Junior-barnlitteraturpriset för att fira Finlands 100-årsjubileum.

Prissumman är 10 000 euro.

Malin Klingenberg är från Jakobstad och Joanna Vikström Eklöv från Purmo.

Korrigering kl.11.42: Priset delas mellan två böcker. I den första versionen blev formuleringen gällande detta otydlig.

Berghäll i Helsingfors är årets nyländska stadsdel 2017. Valet gjordes av Nylands landskapsstyrelse och motiveras med samhörigheten i stadsdelen och en livlig pop up-kultur.

– Berghäll har föreslagits redan i flera års tid och nu var det hög tid att Berghällbornas fina arbete för gemenskapskänslan belönas. Till exempel det årliga evenemanget Kallio Block Party fyller gator och parker med program och människor och ordnas helt och hållet utan offentligt stöd, säger sakkunnig Tarja Haili vid Nylands förbund i ett pressmeddelande.

- Berghäll blev också internationellt känt då församlingen i höstas utmanade kyrkorna att ringa i sina klockor för krigsoffren i Aleppo i Syrien. Områdets företag deltar också aktivt i nätverken, säger Haili.

Nylands förbunds pris på 2 000 euro går till stadsdelens tre föreningar: kulturnätverket Kallion kulttuuriverkosto, föreningen Kallio-seura och Berghäll-rörelsen Kallio-liike. Det kommer att delas ut under ett evenemang i Berghäll senare.

"Finns mycket att göra tillsammans"

Nylands förbund skriver i sitt pressmeddelande att invånarna i Berghäll upplever att stadsdelen är en bra plats att bo och leva på då det finns så mycket att göra tillsammans.

En av Finlands äldsta och största stadsdelsfestivaler är Berghäll blommar, som lockar deltagare från olika delar av Nyland.

Årets stadsdel eller årets by har utsetts av Nylands förbund sedan 1988. Årets stadsdel och årets by utnämns turvis varje år.

En jury som består av sakkunniga från olika branscher sållar fram de tre främsta bland alla förslag och landskapsstyrelsen utser vinnaren. I år kandiderade 11 stadsdelar om titeln.

Hästen Kiss My Turku är Årets Åbobo 2016. I omröstningen fick Kiss My Turku 1 343 röster, eller nästan en tredjedel av de sammanlagt 4 385 rösterna.

Priset togs på tisdagen i Åbo stadshus emot av uppfödaren Hannu Nivola, tränaren Harri Koivunen och hästens ombudsperson Virpi Ylitalo.

Kiss My Turku, eller "Kisu" som hon också kallas, är en travhäst som samlar in pengar till Åbo barnsjukhus. Dels kan organisationer och privatpersoner köpa andelar i hästen, dels skänks den vinstsumma som hästen löper in under sin karriär till kliniken. Tills vidare har Kiss My Turku bidragit med över 16 000 euro.

Tävlingen om Årets Åbobo ordnades av Yle Turku, Kaupunkilehti Turkulainen, Åbo stad och Radio City Turku och det är deras representanter som nominerat kandidaterna.

Kiss My Turku vid prisutdelningen på tisdag. Årets Åbobo 2017 är hästen Kiss My Turku. Bild: YLE/Yrjö Hjelt häst,kissmyturku,årets åbobo

De övriga kandidaterna till Årets Åbobo 2016 var Tommi Kinnunen, Mari Sandell, Olli Ojala, Heli Nieminen, Rasmus Ristolainen, Jan Meyer, Seppo Lahtinen & Riikka Majanen, Teija Raninen och Riku Sukari.

Tidigare vinnare av tävlingen Årets Åbobo:

2015 fribrottaren Makwan Amirkhani
2014 restaurangägaren, köksmästaren Erik Mansikka
2013 freestyleåkaren Pekka Hyysalo
2012 hockeylegenden Juhani Tamminen
2011 rockartisten Michael Monroe
2010 Putous-gestalten Marja Tyrni från Pallivaha
2009 företagaren, tv-kändisen Jethro Rostedt
2008 djurskyddsövervakaren Heidi Leyser
2007 professor Sirkka-Liisa Kivelä
1999 infanterigeneralen Adolf Ehrnrooth
1998 djurskyddsövervakaren Anja Eerikäinen
1997 infanterigeneralen Adolf Ehrnrooth
1996 Miss Finland Lola Odusoga (Wallinkoski)
1995 ishockeyspelaren Saku Koivu
1994 kommodoren Raimo Tiilikainen
1993 radioreportern Antti Korhonen
1992 vd för Masa-Yards Oy (senare Kvaerner Masa-Yards Oy) Martin Saarikangas
1991 radiopersonligheten Markku Heikkilä
1990 vd för Sydvästra Finlands cancerförening Kari Ojala
1989 överträdgårdsmästaren för Åbo universitets botaniska trädgård Arno Kasvi
1988 djurskyddsövervakaren Anja Eerikäinen
1987 Studentaktiva Petteri Sinervo från Åbo Handelshögskola
1986 djurskyddsövervakaren Anja Eerikäinen
1985 underhållningsartisten Anneli Saaristo

Rollfördelningen är nu spikad för musikalen Sällskapsresan. Med på Lurens i sommar är både veteraner och debutanter.

Kim Snygg axlar ansvaret i huvudrollen som Stig-Helmer Olsson. Han har tidigare medverkat på Raseborgs sommarteater under 16 säsonger.

- Det ska bli spännande med en ny teater, ett nytt gäng och framför allt vridläktaren som ger helt nya möjligheter och säkert också utmaningar, säger Snygg i ett pressmeddelande.

Hans motspelerska är Ilona Wiksten i rollen som Majsan, Stig-Helmers förälskelse. Hon har tidigare bland annat spelat med i Pinocchio på Svenska Teatern och i Fågel Blå på Östra Nylands teater. Hon har studerat musik i Jakobstad och i Danmark.

Mirella Pendolin-Katz spelar rollen som Sivian. Skådespelare sjunger Bild: Mats Tuominen Lurens sommarteater,mirella pendolin-katz

Som Stig-Helmers kompis spelar Liljendalbon Tage Fredriksson. Tage har tidigare medverkat på Lurens. I sommar ska han ordentligt dra på med sitt eget modersmål – östnyländskan.

Bland de övriga medverkande finns bland annat Lurensdebutanten Mats Nybondas och veteranerna Katarina Nikkanen, Solveig och Frej Lindfors.

Musikalen av Bengt Palmers och Jakob Skarin baserar sig på Lasse Åbergs hyllade filmkomedi från 1980.

Musikalen Sällskapsresan har Finlandspremiär på Lurens fredagen den 30 juni.

Tage Fredriksson. En mycket glad skådespelare. Bild: Mats Tuominen Lurens sommarteater,tage fredriksson

I Sverige har ett av världens största musikpriser - Polarpriset - idag tilldelats Sting och Wayne Shorter.

Den brittiske basisten, gitarristen och kompositören Sting heter egentligen Gordon Sumner. Enligt prisnämnden har Sting aldrig slagit sig till ro och levt på gamla meriter, utan visat öppenhet för alla genrer och all världens klanger.

Wayne Shorter är en amerikansk jazzmusiker, saxofonist och kompositör. Shorter beskrivs som en jazzlegend. Enligt prismotiveringen är han en upptäcktsresande som hela tiden sökt sig till de outforskade stigarna. Han har spelat bland annat med Art Blakey, Miles Davis, Weather Report och Joni Mitchell.

Vardera pristagare får en miljon kronor och utdelningen sker i juni.

En av världens framgångsrikaste dansshower kommer till Åbo i september.

Den irländska dansgruppen Riverdance uppträder under tre kvällar i Logomo i Åbo, 26-28 september. Under turnén ger man också fyra föreställningar i Helsingfors.

Senast gruppen hade föreställningar i Åbo var för tre år sedan. Riverdance fick sitt stora genombrott vid Eurovisionen 1994 i Dublin.

Biljetterna släpps till försäljning på måndag.

Är livet en trädgård som vi kan planera och styra upp enligt våra egna ritningar, och hur ser lyckan ut? Detta är frågor som Peter Sandström återkommer till i den prisade romanen Laudatur som handlar om tafatta och tigande män som ofta kommer till korta.

Under höstens lopp har lovorden haglat tätt över författaren Peter Sandström och hans roman Laudatur, en roman som var kandidat till såväl Finlandiapriset som Runebergspriset.

På Runebergsdagen den 5 februari belönades Sandström dubbelt upp för Laudatur – först med det ansedda Runebergspriset och sedan med ett pris på Svenska Litteratursällskapets årshögtid.

När jag träffar Peter Sandström dagen efter prisståhejet är han förståeligt nog något trött, men på strålande humör – och givetvis oerhört glad över att tilldelas ett så uppskattat pris som Runebergspriset:

- Jag brukar säga att priser inte är någon exakt vetenskap. När allt kommer omkring handlar det om tycke och smak. Och man kan ju inte räkna med att ett pris, men givetvis är det alltid hedrande att bli uppmärksammad i sådana här sammanhang.

Runebergspriset är ett pris som monetärt är betydligt mindre (10 000 euro) än till exempel Finlandiapriset (30 000 euro), men rent litterärt sett är Runebergspriset betydligt bredare.

Sedan år 1993 är det endast romaner som kommer i åtanke i Finlandiaprissammanhang, medan Runebergspriset kan tilldelas en roman likaväl som en diktsamling, en novellsamling eller en essäsamling.

- I Finland har Finlandiapriset det största pr-värdet, men Runebergspriset är ett pris jag själv skattar mycket högt just för att alla litterära genrer är representerade, konstaterar Peter Sandström.

Peter Sandström vann Runebergspriset 2017 för sin roman Laudatur. De åtta nominerade för Runebergspriset 2016. Bild: Yle/Robin Halttunen helmi kekkonen,Henrika Ringbom,minna rytisalo,nominerade till runebergspriset 2016,Pauliina Haasjoki,Peter Sandström (författare),Riitta Jalonen,Runebergspriset,runebergspriset 2016,runebergsprisnominerade 2016,Sinikka Vuola,Vesa Haapala

Friheten i ett fiktivt alter ego

Peter Sandströms senaste roman Laudatur är i mångt och mycket ett slags tvillingbok till romanen Transparente blanche som utkom för några år sedan.

I båda berättelserna får vi följa en medelålders man som återvänder till sitt barndomshem i Nykarleby – antingen rent konkret eller i tillbakablickande minnesfragment.

Berättelserna fokuserar i hög grad dels på sonens relation till sina föräldrar och sin syster, dels på jagets/mannens relation till sin hustru och de egna barnen.

I sina texter skapar författaren Peter Sandström ofta ett litterärt universum som har många kontaktytor med privatpersonen Peter Sandströms – båda har rötter i Nykarleby och är bosatta i Åbo, båda är författare med en bakgrund inom journalistiken, båda har en syster som jobbar med radio …

Hur kommer det sig att han i så hög grad kommit att använda sig själv och sitt eget liv som bas för sina fiktiva berättelser?

- När jag började skriva skönlitteratur för snart tjugo år sedan kändes det helt enkelt mer äkta att använda det egna livet och mina egna erfarenheter som ett slags parametrar och grund för mina texter. Jag kände att det var ett grepp som gjorde att det jag skrev verkligen betydde någonting för mig själv. Redan i debuten, novellsamlingen Plebejerna från år 1993, hade jag en gestalt som hette ”Sandström” som gjorde allt möjligt trevligt och mindre trevligt som att råna kiosker till exempel. Under årens lopp har jag sedan fortsatt att använda mig av detta stilgrepp eftersom jag tycker att det är en bra bas att stå på. Att utgå från det jag själv känner till som min sanning, min version av det som är sant och riktigt.

Du känner dig alltså friare i ditt alter ego, i ditt fiktiva jag?

- Ja, jag kan förvrida sanningen precis som jag själv vill och som jag tycker att det behövs. Men för mig är trots allt själva berättelsen det viktigaste. Jag tänker inte särdeles mycket på vad som skulle kunna vara sant och vad som inte är det, utan i första hand gäller det att hitta på en berättelse som fungerar.

pärmen till Peter Sandströms roman Laudatur Bild: Anders Carpelan Laudatur,Peter Sandström (författare)

Trauman man tiger ihjäl

Romanen Laudatur utspelar sig på två olika tidsplan i två olika städer.

I nutid är det en septemberdag i Åbo år 2014 och berättarjaget får ett textmeddelande av sin mor med en bild på en dödsannons och texten ”Så var det med den saken”.

Den döda visar sig vara en kvinna på vars grav modern sagt att hon en dag skulle komma att dansa långsamt. Och i ett slag flyttas jagberättaren tillbaka till en dag i augusti år 1988 och Nykarleby.

På samma sätt som i romanen Transparente blanche kallar modern på sonen i Laudatur.

I Transparente blanche reser sonen hem till gården för att hjälpa modern att utöva sin kallelse att hela en sjuk man. Medan sonen skjutsar runt sin mor i den avlidna faderns gamla Ford Capri rullar barn- och ungdomsminnena fram. Minnen av en far som inte kunde försonas med livet efter kriget, och minnen av en ungdomskärlek som inte varade längre än en sommar.

I Laudatur återvänder sonen i tanken till Nykarleby och den där augustidagen då han tillsammans med fadern åkte runt i en trilskande Ford Taunus. Målet för färden var att hälsa på hos faderns tidigare flamma och dennes man, en vapenbroder från krigets dagar.

Relationen mellan far och son är central i många av Peter Sandströms verk – en relation som ofta präglas av en viss distans och tafatthet.

Fadern är starkt präglad av kriget. Han bär på upplevelser och minnen som han förträngt och kapslat in så gott han kunnat.

I Laudatur kommer sonen att överta sin fars gamla svarta kavaj – ett starkt laddat symboliskt klädesplagg som är förvånansvärt tung att bära, ”som om fickor och foder hade varit fyllda med hemligheter, ting som inte syntes”.

Eller som fadern konstaterar: ”(…) du ska veta att inget är så sorgligt som ett plagg som har varit någon annans. Det bär på ord och berättelser som inte borde gå vidare.”

- Det centrala i min berättelse är att pappan är en gammal krigsveteran. Jag har själv upplevt detta arv konkret i och med att min egen far var vid fronten, och han ville inte heller prata om sina upplevelser. Då var det lätt hänt att man som liten började fantisera och föreställa sig vad pappa hade gjort under kriget, om han varit med om att döda folk och så. Jag tror att det här är sådant som många kan känna igen sig i. Vi är många som haft olika relationer till kriget, haft föräldrar eller farföräldrar som varit med om kriget. Under en lång tid tegs dessa upplevelser ihjäl. När jag var ung på 1970-talet så var det ingen som pratade om krigsveteranernas hälsa till exempel. Detta tigande har nog spelat in när jag skrivit om faderns tigande och hur detta tigande påverkar sonen.

Den där augustidagen är det också meningen att fadern ska lära sin son att hantera en revolver. Som måltavla för de kommande skjutövningarna har de en död sugga. Men varken son eller far klarar av att avlossa något skott.

- Där i sandtaget inser såväl pappan som sonen att det är slutskjutet. De kommer fram till att det inte är någon vits att utöva våld. Pappan har accepterat att pojken är vapenvägrare och civiltjänstgörare, men det oaktat tycker han att sonen borde lära sig att hantera en revolver. Men det lyckas inte särdeles bra.

Pärmbild till Peter Sandströms roman "Transparente blanche". Bild: Schildts & Söderströms förlag Peter Sandström (författare),Transparente blanche

Kan man planera och styra ett liv?

I såväl Transparente blanche som i Laudatur intar trädgården en central plats i föräldrarnas liv.

Trädgården är ett slags frizon, en tillflyktsort, en plats för skapande och lustfyllt arbete, ett projekt som förenar man och hustru i strävsam gemenskap och stilla samhörighet.

I Laudatur är trädgården rent konkret också faderns yrke i det att han planerar och ritar upp trädgårdar för folk som vill anlägga en täppa i anslutning till sin nybyggda villa.

Trädgården blir en bild för livet – något man till en viss del kan planera och styra, men samtidigt något där slumpen, och naturen, ofta griper in och formar enligt sina egna villkor.

Frågan är om vi kan styra våra liv eller om det är livet som styr oss?

- Man kan ha tankar om hur livet ska gå eller levas, men samtidigt måste man inse att man inte kan påverka allt. Jag har själv en rätt fatalistisk syn på livet, och tänker mig att det går som det är tänkt att det ska gå och att det finns en mening med det som sker. Man kan ju tycka att det på sätt och vis är ett sätt att lura sig själv, men det är också ett sätt att lära sig att gå vidare, att stå ut. Mycket händer nog oberoende av vad vi önskar, och för oss gäller det snarast att hänga med.

I Laudatur återkommer jagberättaren flera gånger till frågan om hur livet skulle ha tett sig om fadern till exempel valt att leva tillsammans med den andra kvinnan, eller hur livet skulle bli om hans egen fru skulle lämna honom. De möjliga liven finns där som tankefrön, som alternativa parallelliv.

- Man kan alltid fundera på hur det skulle ha gått om jag skulle ha gjort si eller så. Var och en av oss funderar nog på detta lite då och då. Huvudpersonen i romanen kommer för sin del fram till att det kanske trots allt var såhär det skulle gå. Man måste kunna försona sig med sakernas tillstånd. Det lönar sig inte att grubbla alltför mycket, utan man får försöka göra det bästa av situationen.

En iakttagare utan egen doft

I Peter Sandströms texter är huvudpersonen ofta en grubblare, en betraktare. En man som hellre drar sig undan än ställer sig i rampljuset.

I Laudatur är huvudpersonen också så gott som osynlig för folk som möter honom på gatan, och titt som tätt händer det att folk går in i honom. Berättarjaget beskrivs också som en man utan egen distinkt doft.

- Det verkar som om många av mina huvudpersoner är iakttagare. De ingriper inte i händelserna gång och de försöker inte heller påverka det som sker. Jag tror att det kan ha med könsroller att göra. Att jag försöker tänka på mina fiktiva gestalter som människor och inte som vare sig man eller kvinna. Det traditionellt manliga är ju att vilja ingripa och utöva makt, men jag har kanske undermedvetet gjort ett val genom att göra min manliga centralgestalt till en lite tafatt karaktär och mindre manligt maktutövande.

Tillkortakommanden och tafatthet präglar ofta de manliga centralgestalterna i Peter Sandströms texter. Männen har påfallande ofta svårt att prata med andra och att visa sina känslor.

I Laudatur skildras denna oförmåga till kommunikation och interaktion genom sömnen.

Jagberättarens son Neo går i sömnen och hustrun Zebra talar i sömnen. Under dessa nattliga timmar försöker jaget komma dem nära, ta reda på vad de tänker och tycker i olika frågor.

- Kanske dessa personer är slutna och spelar roller när man umgås ansikte mot ansikte. I sömnen sätts dehär rollerna ur spel, och både sonen och hustrun kan te sig ärligare i sömnen och jaget upplever att han kommer dem närmare inpå livet.

Är lycka en korg med mjölk och morötter?

”Veit tu pojk, att glädjen visar sig inte så ofta, men den finns alltid nånstans” konstaterar fadern när bilen susar fram längs de dammiga vägarna och dansbandsmusiken ljuder ur bilradion.

Glädje och lycka, ja. Var hittar men dem och hur ser de ut?

Kan lyckan rymmas i en korg med mjölk, kött, morötter och purjolök undrar sonen när modern kommer in i köket och korgen faller omkull på golvet.

- Jag tror definitivt att lyckan finns i vardagen och i de vardagsnära tingen och handlingarna. Jag tror starkt på förnöjsamhet. Att ha en helt vanligt dag framför sig och göra alldagliga ting som att tvätta kläder, läsa tidningen, bära in ved. Det behövs inte mycket för att vi ska känna oss tillfreds med tillvaron. Jag tror att det som gjort nutidsmänniskan olycklig är att det finns alltför mycket att välja mellan. Förr hade man kanske inte så många valmöjligheter, man skaffade sig en utbildning, fick ett jobb och skaffade sig en familj som man i bästa fall höll fast vid livet ut. Idag tänker man alltid att det skulle kunna bli lite bättre och lite häftigare med något annat, och det är inte alltid bra att tänka så. Jag tror att man bör satsa mer på förnöjsamhet.

Lyssna till interjvun med Peter Sandström - längd ca 16 minuter:

På onsdag, den 8 februari får pjäsen TOVE av Lucas Svensson världspremiär på Svenska Teaterns stora scen. Alma Pöysti spelar den yngre Tove och Ylva Ekblad den äldre.

Alma är ivrig och i spänning bara någon dag innan premiären. Och väldigt glad över att få tolka en ung Tove Jansson.

- Jag föll pladask för den här texten då jag fick den i somras, säger Alma.

Lucas Svensson har skrivit texten till pjäsen och Alma blev förtjust i hur han tagit sig an den här älskade konstnären.

- Texten är inte för gullig, funderar Alma.

Lucas är en bekant manusförfattare för henne eftersom hon har varit med i Fosterlandet, som också var skriven av Svensson. Pjäsen gjordes ifjol som en samproduktion mellan Svenska Teatern och Göteborgs och Stockholms stadsteater.

Alma är den här våren tjänstledig från Stockholms teater, där hon har jobbat sedan hösten 2015 och hon är glad över att teaterchefen Anna Takanen släppte iväg henne för den här Tovepjäsen.

Konstnären Tove Jansson Från pjäsen Tove på generalrepetition 3.2 Bild: Ilkka Klemola / Yle Alma Pöysti,Svenska Teatern,Tove Jansson

40- och 70-talets Tove

I pjäsen TOVE möter vi den älskade författaren och bildkonstnären Tove Jansson under avgörande perioder i hennes liv.

År 1949 reser den fortfarande tämligen missförstådda konstnären mellan Kotka, där hon målar mumintroll på den lokala barnkrubbans vägg, och Helsingfors, där hon förbereder uppsättningen av Mumintrollet och kometen för Svenska Teatern. År 1971 förbereder sig den nu världskända konstnären för en jordenruntresa som ska ge henne ro att arbeta.

Alma Pöysti gestaltar 30-åriga Tove under 40-talet. Ylva Ekblad gestaltar konstnären i början av 70-talet, då hon bland annat åker till Japan.

- Att gestalta Tove blir så lätt att man fastnar i klichéerna kring henne och i muminmamman men vi har försökt att inte älska sönder henne.

En mångsidig men frustrerad konstnär

Alla tidsperioder som gestaltas i pjäsen handlar om tider då Tove har någon form av kris och rannsakan på gång.

Den unga Tove, som Alma gestaltar, söker sin identitet och sitt konstnärskap. Hon målar och blir frustrerad över att hon inte riktigt får till det. I stället börjar hon skriva. Tove är ju begåvad både som bildkonstnär och ordkonstnär.

- Jag upplever att den här pjäsen handlar om konstnärsskapets svårigheter och framgångens dilemma. Vad händer då man blir så älskad, säger Alma.

Patrik Henriksen och Alma Pöysti på generalrepetitionen Alma Pöysti och Patrik HEnriksen på generalrepetitionen av pjäsen Tove 3.2 Bild: Ilkka Klemola / Yle Alma Pöysti,patrick henriksen,Svenska Teatern,Tove Jansson

Tove känner efter var flödet börjar komma och var hon är fri.

- Mycket i pjäsen handlar om frihetsbegreppet i förhållanden, berättar Alma. Att kunna älska varandra utan att äga varandra.

Alma berättar ett pjäsen skildrar Toves långa kärlek till Atos Virtanen, och Vivica Bandler som var en stor och omvälvande förälskelse för Tove.

Lyssnat och dansat för att komma in i rollen som Tove

För att leva sig in i rollen som en ung Tove har Alma läst mycket om henne. Alma har på kvällarna lyssnat på olika inspelningar på hur Tove talar, hur hon läser sagor och noveller.

I höstas gick också en utställning på Millesgården i Stockholm där Toves konst var utställd. Där spenderade Alma många timmar och läste pjäsen och kom in i rätt stämning.

- Tove gillade jazzmusik så jag brukar lyssna på jazz och dansa och leva mig in i hur Tove kände det, skrattar Alma.

Tove gick alltid med en penna i fickan och det har Alma också gjort sedan sommaren, och alltid nu och då klottrat ned någonting på papper.

Inte en dokumentär

Lucas Svensson följer en skapande människas spår genom ett liv kantat av stora framgångar. TOVE är en historia om en kvinna som vill göra sig fri och oberoende, men som märker att friheten har ett pris.

- Jag tycker om att den här pjäsen är en tolkning av Toves liv. Vi kan inte göra anspråk på att ge en dokumentär sanning, den vet nog bara Tove själv, säger Alma.

Pjäsen är den första av tre beställningsverk som utgör en del av Svenska Teaterns 150-årsjubileum och Finland 100 år.

Fiikka Forsman har gjort regin och för scenografin svarar Erik Salvesen.

För att komma framåt som fotograf i modebranschen är det bra att vara utåtriktad och social. Fotografen Johnny berättar att de redaktionella plåtningarna ger dig synlighet, men också ett hål i plånboken.

Johnny Kangasniemi blev vald till Årets fotograf på Ellegalan i Sverige tidigare i år. Han tror det är ärligheten i bilderna som hjälpte honom att få priset.

- Jag försöker fånga modellerna lite off guard och så som de är. Såklart förändras de till det man vill att de ska vara, men jag vill ändå på något sätt hålla mig till hur de är på riktigt och vem de är som personer, säger Johnny.

Johnny kommer ursprungligen från Vasa men bor nu i Stockholm. Han jobbar i olika länder i Europa och under de mörkaste vintermånaderna kan det hända att han åker till Sydafrika för att utnyttja ljuset och miljöerna där.

Fler reklamuppdrag

Förr gjorde Johnny mest redaktionella plåtningar för tidningar och onlinepubliceringar, men nu har reklamuppdragen ökat. Att jobba med reklam är roligt, men friheten är inte lika stor och det blir kanske inte alltid precis så som fotografen vill ha det.

- Det gäller att hitta någon sorts gyllene väg mellan vad jag själv vill och vad kunden vill ha, säger Johnny.

Ifall han måste rangordna jobben enligt en rolighetsskala blir det de redaktionella plåtningarna som vinner, eftersom han där får bestämma det mesta själv.

- Det är då ens egna smak och tycke lyser igenom som mest.

Roliga plåtningar ger minus på banken

Det finns ändå ett minus med de redaktionella plåtningarna, och det är minuset på banken.

- Man får en budget av tidningen i fråga och sedan ska man försöka hålla sig inom den budgeten, men det brukar nog genast slå över så att man går på minus istället. Men det är tack vare dem man sedan också får andra jobb. Det är ett sätt att marknadsföra sig själv, säger Johnny.

Johnny Kangasniemi har gjort sig ett namn i modevärlden. Johnny Kangasniemi. Det står Elle i bakgrunden (bild som visades när han vann priset för Årets fotograf. Bild: Anton Olin johnny kangasniemi

Och marknadsföringen har fungerat. Johnny har bland annat jobbat med Marimekko och Tiger of Sweden, och när vi ringer upp honom för den här intervjun jobbar han med H&M.

- Det känns fint att ha dem på CV:t, men det kan också vara nervöst, speciellt när man jobbar med en ny kund.

Lärarnas smak kan vara avgörande

För att bekanta sig med fotografin och känna efter om det var det han ville satsa på, gick Johnny först på Västra Nylands folkhögskola i Karis. Via ett samarbete skolor emellan fick han chansen att studera på University for the creative arts i London.

- Det var som ett sorts inträdesprov i ett år och sedan kunde man ansöka direkt till skolan utan att göra ett speciellt inträdesprov, så det gjorde jag.

Av över 500 sökande tar skolan in tio personer, så att komma in är svårt, men det lyckas för en del.

- Det handlar också mycket om vad lärarnas smak är och vad de söker efter.

Inget för den introverta

Det utexamineras en hel del fotografer varje år så konkurrensen fotografer emellan kan vara hård. När du då ska ta dig ut i arbetslivet gäller det att känna rätt personer.

- Ibland känns det nästan lättare utomlands för då har du ett mer naturligt utbyte med folk och det är lättare att lära känna personer som jobbar inom branschen. Men det tar tid att jobba upp sig och lära känna dem som är något inom mode.

Branschen är inget för den som är väldigt blyg och tillbakadragen.

- Mode är en social bransch överlag. Är man inåtriktad kan det vara ganska svårt, säger Johnny.

En bransch där det går undan

Mode är också en ganska stressig bransch där allt går väldigt fort.

- Dels ska du klara av att vara någons sorts pr-människa för dig själv samtidigt som du ska uppfinna hjulet på nytt var och varannan dag.

Inom branschen går det fort framåt och det som är nytt i dag är gammalt i morgon.

Branschen är öppen för det nya och man kan verkligen få utlopp för sin kreativitet, men det kanske alla inte ser. Det mesta personer utanför de innersta modekretsarna tar del av är ju reklam från de stora kedjorna.

- Då känns det som att inget hänt på tusen år, men inom branschen går det fort framåt och det som är nytt i dag är gammalt i morgon.

Tycker om att fota människor

Johnny kom in på modefotografering eftersom han tyckte om att fotografera människor.

- Det kändes som den mest aktuella formen. Jag blir ganska snabbt uttråkad och då kändes det som en tacksam bransch att jobba i.

Det är heller inte så stor skillnad på porträttfotografering och modefotografering. Johnny tycker att de har gått in i varandra mer och mer.

- Med ett porträtt vill man ju verkligen visa personen och försöka få fram det som de försöker undanhålla resten av världen. Mode handlar mer om att skapa någon typ av illusion eller dröm.

Modebranschen förändras

När vi ser modebranschen på film handlar det oftast om hur hård och ytlig den är, men Johnny tycker att den håller på att mjukna.

- Självklart finns det där, men det känns som att det blir mer och mer professionellt och politiskt korrekt på alla sätt och vis. Man jobbar hårt också inom branschen, vissa mer än andra, med att få bort size zero-grejen. Jag tycker faktiskt att man har börjat se fler vanliga människor bli använda, speciellt i tidningar. Men förändringar sker inte över en natt, det tar tid.

Om jag gör ett eget projekt så använder jag väldigt sällan klassiskt snygga modeller.

När Johnny jobbar med tidningar får han alltid själv bestämma vilka modeller han vill jobba med, ibland sker också valet i samarbete med stylisten eller tidningen. När han jobbar med reklam får han ibland ge förslag modeller och ibland är modellen redan utsedd.

- Men jag försöker hålla så bra koll som möjligt så jag vet vilka killar och tjejer som finns på marknaden.

Johnny jobbar både med modeller som just nu passar in i skönhetsnormen, och med mer annorlunda, eller ska vi säga vanliga, personer.

- Det varierar från dag till dag eftersom jag ju ändå jobbar med olika kunder och tidningar. Om jag gör ett eget projekt så använder jag väldigt sällan klassiskt snygga modeller. Då använder jag hellre så kallade karaktärer.

Alla är välkomna

Det som Johnny gillar mest med branschen är att den välkomnar de där personerna som inte riktigt passar in någon annanstans.

- Det dyker upp mycket konstigt folk. Sådana som inte blivit accepterade och inte heller skulle kunna jobba inom någon annan bransch eftersom de ser annorlunda ut eller klär sig konstigt. De är alltid välkomna inom den här branschen, och det är väl det finaste med mode, säger han.

Drömuppdraget då? Det är att få fota för italienska Vogue.

- Jag lever med förhoppningen om att det är möjligt, annars skulle jag inte göra det här. Jag jobbar för att ta mig framåt och när jag väl tagit mig dit gäller det att försöka hålla mig kvar.

Äidinmaa är en nyskriven musikal som berättar historien om Annis liv - från att vara en ung kvinna vars älskade åker till fronten i ett krigstida Finland, till hur hennes liv ser ut femtio år senare.

Det är en stjärnspäckad ensemble med av bl.a. Pirkko Mannola, Laura Voutilainen, Mikael Saari och Jennie von Storbacka som blåser liv i berättelsen om Anni. För regin står Maria Sid.

Jennie von Storbacka spelar rollen som den 20-åriga Anni. Trots sin gedigna bakgrund med erfarenhet av vårt lands största teaterscener och från TV-produktioner som The Voice of Finland och Tävlingen för ny musik, säger hon att denna roll är den svåraste hon har spelat.

- Det är en stark och tung historia som är både psykiskt och fysiskt tung att spela. Men man måste gå in i den med kropp och själ för att få det att funka.

17 år från idé till scen

Det har varit en lång väg för projektet Äidinmaa. Idén föddes redan för sjutton år sedan då Niklas Rosström, Esa Nieminen och Aarni Kuorikoski lekte med tanken att göra en musikal. Projektet föll då på grund av produktionsmässiga orsaker. Manusförfattaren Annina Enckell har varit inkopplad sedan 2002.

- Jag är glad att se att en ny kraftansträngning nu visat resultat och att vi äntligen kan få se musikalen på Esbo Stadsteater. Det är en känslomässig skildring av vårt lands historia.

Manusförfattaren Annina Enckell och sångerskan Jennie von Storbacka. Annina Enckell och Jennie von Storbacka Bild: Annika Ljungberg Annina Enckell,jennie storbacka,jennie von storbacka,äidinmaa

Den finska kvinnan sköter allt och fixar allt och samtidigt litar hon inte på att man verkligen kan älska henne. Man kunde nästan säga att hennes största svaghet är hennes styrka. - Annina Enckell, manusförfattare

Jennie håller med. Hon berättar att hennes karaktär måste vara väldigt stark och inte släppa någon eller något för nära inpå livet, så att hon inte går i bitar. Hon säger också att rollarbetet har fått henne att inse hur hårt livet faktiskt var på den tiden.

- Jag har en helt annan förståelse för det hårda jobbet och under vilken enorm psykisk press man var då. Man hade inte tid att tänka på hur ont allt gör, utan man måste bara jobba på och sikta framåt, för annars faller allting sönder.

Inget gott föds ur rädsla

1989 träffar vi den vid det laget 70-åriga Anni på nytt, då spelad av Pirkko Mannola. Anni har då upplevt stora förluster, som att hon blivit tvungen skicka sitt barn till Sverige som krigsbarn.

Förutom svårigheterna poängterar Annina att kärlek är ett stort tema.

- Rädsla tar oss inte vidare utan resulterar bara i dåliga beslut. Det är bättre att försöka se det goda och rikta blicken framåt, än att slå ifrån sig och vara rädd för livet.

Äidinmaa har premiär på Esbo Stadsteater 8 februari 2017.

Den danske violinisten och jazzmusikern Svend Asmussen har dött, skriver tidningen Politiken. Han skulle ha fyllt 101 år den sista februari.

Svend Asmussen var en av de sista kvarlevande jazzmusiker som hade inlett sin karriär redan under jazzens genombrottsår, före andra världskriget.

Han var född i en borgerlig Köpenhamns-familj och började spela fiol som barn. I tonåren blev han intresserad av jazz, och från och med 1933 var han verksam som professionell musiker.

Under 1950-talet utgjorde Asmussen showtrion Swe-Danes tillsammans med sin landsman, gitarristen Ulrik Neumann, och den svenska sångerskan Alice Babs. Därutöver uppträdde han med en lång rad internationella jazzgiganter, som Duke Ellington, Lionel Hampton, Benny Goodman och Django Reinhardt.

Asmussen var känd för sin perfektionism, men var samtidigt en ytterst folkkär artist och stod i särklass som showman. Hans aktiva karriär räckte nästan ända till slutet, sin sista skiva gav han ut 2011 - som 95-åring.

I ett halvt sekel har kulturantropologen och folklivsforskaren Bo Lönnqvist glatt sina läsare med att ösa ur en till synes oändlig skattkammare för att i bok efter bok berätta om allt från folkdräktens genealogi och julseder i Svenskfinland till bakelsens historia och vår relation till döden.

Strax före jul utkom Bo Lönnqvist med en samling texter i boken Dockskåpets hemlighet – essäer om tingens förvandlingar där vi får ta del av forskarens stora intresse för ting och framför allt för miniatyren som symbol, ritual, konstverk, kuriositet och maktmedel.

Ett livslångt intresse för tingens väsen

Bo Lönnqvists eget intresse för tingens ordning och inneboende berättelser fick sin början en höstdag 1952 när han tillsammans med andra klasskamrater i läroverket Brändö svenska samskola beordrades upp till museet på skolans vind för att genomgå en hälsokontroll.

I ett halvdunkelt och dammigt rum under takåsen öppnade sig en ny och sällsam värld med oräkneliga skåp och hyllor fyllda med såväl uppstoppade djur och exotiska snäckor som förunderliga varelser i sprit och utsökta botaniska modeller.

Museet var en guldgruva för en gosse som fascinerades av förunderliga ting och deras historia.

- Det var en ändlös värld med lådor och askar med etiketter. Långt senare insåg jag att alla dessa katalogiserade och ordnade föremål var en sista rest av renässansens Kunst- und Wunderkammer, dvs. furstarnas kuriosakabinett där man ville fånga hela världen i ett rum. Allt från naturalia och arteficalia, till exotica och monstra, det onormala. På 1600-talet blev det populärt att framställa olika dylika modeller för skolbruk eftersom man ansåg att demonstrationsmaterial var viktigt i skolan.

Kuriosakabinetten en manlig värld

De tidigaste konst- och kuriosakabinetten härrör från mitten av 1500-talet.

Möblerna var ofta ståtliga och konstfullt utformade konsthantverk avsedda att både till form och innehåll presentera hela världen i miniatyr – såväl natur och kultur som konst.

I Dockskåpets hemlighet skriver Bo Lönnqvist att det inte var tillräckligt att bara samla på dyrbara och märkvärdiga ting, utan ”samlingen måste ’problematiseras’, systematiseras och exponeras som ett kunskapsstoff i ett rumsligt sammanhang”.

- Furstarnas konstkabinett innehöll ju mångahanda ting, också konstfärdiga ting, praktfulla pjäser som vi idag skulle kalla för konsthantverk. På 1600-talet när vetenskapen tog form ville man också i allt högre grad studera och observera tingen. Man ville beskriva, analysera, klassificera och berätta om dem. Forskarna började också sammanställa en studio där de kunde observera olika föremål. Härmed blev seendet centralt, konstaterar Bo Lönnqvist.

Ett kuriosakabinett på universitetet i Pisa Ett kuriosakabinett på universitetet i Pisa. Bild: Wikimedia commons/Federigo Federighi Kuriosakabinett

Förutom att de exotiska och dyrbara föremålen i konst- och kuriosakabinetten blev föremål för beundran och avund blev de givetvis också tacksamma ”conversation pieces” i det höviska sällskapslivet.

Dockskåpet en uppslagsbok för kvinnor

Konst- och kuriosakabinetten var en utpräglat manlig värld, medan dockhusen som också blev populära på 1600-talet talet var kvinnornas domän.

- Med dockhusen ville man visa upp en modell av det fullständiga hushållet. Hushållet var ju det enda reviret kvinnorna hade möjlighet att bestämma över.

En del forskare har velat se dockskåpet som ett pedagogiskt redskap för unga flickor att lära sig om hem och hushåll, men Bo Lönnqvist säger att han i högre grad ser på dockskåpen som ett uttryck för individen och för viljan att markera den kvinnliga kunskapen och makten över hushållet:

- Jag ser på dockskåpet som en kvinnas uppslagsbok i miniatyrform.

I en del fall var dockskåpen också ett slags substitut för förlorade barn, som i fallet med den tyska handlandeänkan Anna Köferlin som sedan hon förlorat sina två små barn lät hantverksspecialister skapa ett fullständigt dockhus.

Köferlins dockhus stod klart år 1631, och Anna Köferlin lät trycka upp en broschyr där hon redogjorde för alla rum och ting i dockhuset och dessutom förevisades huset mot betalning. Idag står Köferlins dockhus i Germanisches Nationalmuseum i Nürnberg.

Ett annat ståtligt dockhus som också finns till offentligt påseende är fru Petronella Oortmans (1656-1716) dockhus från 1680-talet. Dockhuset står i en sal i Rijksmuseum i Amsterdam.

Petronella Oortman var hustru till en förmögen sidenhandlare i Amsterdam och hennes dockhus blev tidigt en beundrad sevärdhet och en tryckt katalog över inredningen i huset gavs också ut i slutet av 1700-talet.

Pernilla Oortmans dockskåp finns till påseende på Rijksmuseum i Amsterdam Fru Petronella Oortmans dockskåp från 1680-talet på Rijksmuseum i Amsterdam. Bild: Wikimedia Commons/Rijksmuseum Dockskåp,Petronella Oortmans,Rijksmuseum

- Petronella Oortmans dockhus ser jag som en pjäs planerad och beställd av en kvinna som ska fylla huset som ett konsthantverk. Man kan också se på möbeln som en markering för den kvinnliga makten där kvinnan ger uttryck för att hon vet hur ett hushåll ska se ut och exponerar detta i dockhuset.

Nämnas kan att fru Oortman var barnlös och hon beställde skåpet när hon var trettio år gammal och hennes första man hade dött.

Petronella Oortmans dockhus har blivit levandegjort i den engelska författaren Jessie Burtons roman ”Miniatyrmakaren” där författaren bygger upp en spännande historia kring de förmögna invånarna i ett köpmannahus i Amsterdam och det dockhus som den unga hustrun i huset fått i bröllopsgåva av sin man.

Lära genom imitation

Ursprungligen var dockskåpen inte avsedda eller tillverkade som leksaker för barn, de fick snällt se på men inte röra.

De första dockskåpen som specifikt var riktade till barn tillkom i mitten av 1700-talet i England. I Finland blev dockskåpen inte vanliga i borgarhem förrän i slutet av 1800-talet.

Sjökaptenen Johan Fredrik Sjöberg lät bygga detta dockhus med möblering till sin dotter Edith i slutet av 1800-talet. Sjökaptenen Johan Fredrik Sjöberg byggde detta dockhus till sin dotter Edith. Dockhuset finns idag på Borgå museum. Bild: Bo Lönnqvist Borgå museum,dockhus,Dockskåp

Under 1700-talet började man trots allt också ägna sig åt flickornas uppfostran i högre grad och på 1800-talet blev det allt vanligare att man gav döttrarna dockkök i julklapp.

- På 1800-talet förespråkade man en imitationsfilosofi där drivkraften var att barnen skulle lära sig genom att iaktta och imitera. Och under flera decennier tvistade man om huruvida barnen ska tuktas och formas för vuxenvärlden eller om man ska låta friheten få grassera.

En liten värld man kan behärska

Idag är dockskåpen en mycket populär hobby bland vuxna kvinnor. Det finns en hel del intresseföreningar för dem som har dockskåp som hobby, det finns specialbutiker och det ordnas mässor för dockskåpsentusiaster.

Om man hårddrar det kan man kanske säga att kvinnorna inreder dockhus medan männen bygger modelljärnvägar – än idag.

Eija Sirjonens dockskåp på Lojo museum sommaren 2013. Dockskåp, Eija Sirjonen, Lojo museum Bild: YLE/Marit Lindqvist dockskåp,eija sirjonen,lojo museum

- Könsrollerna verkar vara förhärskande åtminstone i leksaksvärlden. Via dessa modellvärldar och miniatyrvärldar förflyttar sig den vuxna till en annan värld. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett utslag av barndomens nostalgi, utan snarare ett sätt att behärska världen när den stora världen ofta ter sig så kaotisk mångfacetterad och omöjlig att greppa så bygger man sin egen lilla värld som man kan behärska, resonerar Bo Lönnqvist.

Kafferep och trygghet i lekstugan

Ett dockskåp i naturlig storlek, så kunde man kanske karakterisera lekstugan som i decennier varit ett tillhåll för framför allt familjernas flickor. Ett eget rum för dem att ”leka hem och hus” i.

I Dockskåpets hemlighet lyfter Bo Lönnqvist bl.a. fram lekstugan på Kulla gård i Strömfors som stod klar 1917.

Interiör från lekstugan på Kulla gård. Interiören i lekstugan på Kulla gård. Bild: Bo Lönnqvist Bo Lönnqvist,Eva Kuhlefelt-Ekelund,Kulla gård,Lekstuga

Lekstugan är ritad av arkitekten Eva Kuhlefelt och går i holländsk stil.

- Det är ju de vuxna mödrarna som skapat stugorna för sina döttrar, konstaterar Bo Lönnqvist, och säger att han tolkat lekstugan som ett uttryck för att man ville skydda barnet så länge det gick. Lekstugan erbjöd en skyddad vrå mot de hot mot barnkulturen som man såg i filmen, populärkulturen och industrialiseringen av kulturen.

Forskaren som samlare

Man skulle ju kunna tro att en forskare som Bo Lönnqvist själv är en passionerad samlare, men Lönnqvist säger att hans samlingar ofta hänfört sig till ett aktuellt forskningsprojekt:

- Jag skulle säga att de föremål och ting som jag har samlat på i regel har anknutit till min aktuella forskning, och när projektet varit slutfört har jag donerat tingen till museer och andra instanser.

Det som Bo Lönnqvist dock högst medvetet och systematiskt samlat på under årens lopp är böcker från 1600- och 1700-talet:

- Jag har idag 400 band som jag kallar för ”Ett borgarbibliotek i Helsingfors på 1700-talet”. Jag har gått igenom Henrik Grönroos förteckning över borgerskapet i Helsingfors och deras boksamlingar och systematiskt letat och fått tag i många verk. Det skulle vara intressant att läsa böckerna for att få en bild av vilken världsbild som borgerskapet hade vid den här tiden. Mitt samlande är nog ett utslag av nyfikenhet över att få veta mer.

Till samlandets vedermödor hör ju också en rädsla för att samlingen en dag blir komplett, eller att tingen börjar styra våra liv:

- Det finns en stor risk i att tingen kan förvandlas och bli subjekt i stället för objekt. De kan ta herraväldet över oss i stället för tvärtom och vi kan komma att drunkna under våra ting. Vi bör ge akt på att sakerna inte börjar styra oss och ta makten över oss. Det kan förorsaka mångahanda problem om vi får alltför svårt att skiljas från våra ting.

Lyssna på Bo Lönnqvist i ett samtal om kuriosakabinett, dockhus, lusthus och julkrubbor och om samlandets glädje och vedermödor:

Priset "Snöbollen – årets svenska bilderbok" tilldelas Ulf Stark och Linda Bondestam för bilderboken Djur som ingen sett utom vi.

Prissumman är 50 000 kronor och syftet med priset är att uppvärdera bilderboken som konstnärligt verk samt att uppmuntra upphovspersoner och förlag att tänja på bilderbokens konstnärliga gränser vad gäller innehåll och form.

Årets pris avser böcker utgivna år 2016. Priset delas ut fredagen den 17 mars i samband med Littfest – Umeås Internationella Litteraturfestival.

Enligt prismotvineringen är Djur som ingen sett utom vi en bilderbok ”som rymmer stoff för både barn och vuxna att återkomma till och fundera över, länge. Linda Bondestams suggestiva och skarpa bilder av osedda inre djur och den underfundiga, filosofiska och ibland melankoliska poesin av Ulf Stark följer varandra kongenialt. Läsarna känner igen sig själva och varandra i de fantastiska djuren, tryggt ledsagade och förkovrade av Bondestams och Starks kunnande och värme.”

Linda Bondestam och Ulf Stark står bakom bilderboken "Djur som ingen sett utom vi". Linda Bondestam och Ulf Stark är nominerade till Augustpriset 2016. Bild: © Fotograf Sören Andersson www.2see.se Linda Bondestam,Ulf Stark

Bilderboken Djur som ingen sett utom vi var också nominerad till Augustpriset i kategorin årets bästa svenska barn- och ungdomsbok.

Snöbollen delas ut för sjätte gången och initierades av Krumelur-föreningen för unga ord i norr, Bakom priset står också Umeå Kultur, Kulturföreningen Pilgatan, Bildmuseet Umeå universitet, Länsbiblioteket i Västerbotten, Littfest-Umeås internationella litteraturfestival, Mittuniversitetet samt Svenska Tecknare.

Försvars- och säkerhetsföretaget Saab gör en insats för att få igång frontmuseet i Lappvik i sommar och donerar 32 000 euro.

Pengarna ska användas för grundrenoveringen av museet och för att komma igång med verksamheten.

Den gamla museibyggnaden ska isoleras och förstoras. Byggnaden ska få lokaler för service, såsom toaletter, kök och konferensrum. Renoveringen har tidigare beräknats kosta cirka 600 000 euro.

Dessutom ska den nya utställningen utformas. Tanken är att den ska visa både livet vid fronten och hur det tedde sig för kvinnor och äldre som upprätthöll samhället.

Öppning 4 juni

Det är Krigshistoriska Föreningen i Västnyland som ansvarar för renoveringen av frontmuseet. Museet köptes av föreningen i början av år 2016 och det ska öppna igen den 4 juni på försvarets fanfest. Samtidigt firas också marskalk Carl Gustaf Mannerheims 150-årsdag.

Projektet förverkligas genom EU-finansiering, stipendier och sponsorering. Det har fått stöd av exempelvis Pomoväst, Svenska kulturfonden och Sophie von Julins stiftelse.

Krigshistoriska föreningen grundades år 2015 och har som främsta uppgift att bevara krigshistoriska minnen från Hangö udd.

Ett av dragplåstren vid frontmuseet är korsun Den Gyllene Freden. Korsun är en rekonstruktion av en krigstida korsu som funnits i närheten. Den har byggts av veteraner som deltog i fortsättningskriget i Hangö. Den öppnades för allmänheten år 1981 och ägs i dag av Hangö stad.

Veteranerna fortsatte bygga upp museibyggnaden efter att korsun var färdig.

Museet är byggt på det frontavsnitt som korsar Hangö udd. Stridslinjen gick vid museet sommaren 1941.

Saab har haft långt samarbete med Försvarsmakten

Saabs landsdirektör i Finland Anders Gardberg konstaterar att renoveringen av frontmuseet är ett unikt projekt i Finland.

Saab Finland grundades år 1946 under namnet Suomen Bofors. År 2000 ändrades namnet till Saab Tech Finland och sedan år 2003 heter företaget Saab International Finland. Tillsammans med dotterbolaget Combitech har bolaget ett sjuttiotal anställda i Esbo, Tammerfors, Jyväskylä och Säkylä.

Företaget har samarbetat med Försvarsmakten sedan 1950-talet och har levererat allt från träningssimulatorer till stridsflygplan och radarsystem.

Saab är en samarbetspart för Finland 100 år.